Så ser vi på AI och automation
Lager & terminal. Vi möttes på Transports förbundskontor för att tala konsekvenser av algoritmisk styrning på jobbet. Så här sammanfattade ett AI-verktyg vad det handlade om: ”Intervju med lagerarbetare och fackliga företrädare om digitalisering och automation” – rätt korrekt, men på riktigt mer ett samtal.
Först, hur stöter ni på digitalisering, automatisering och AI i era yrken?
Victor Dahlin: – Ja det är olika WMS-system som administrerar automatiseringen av arbetet. Jag är ju skyddsombud i Norrköping för samtliga terminaler så det är olika.
Jenny Wrangborg: – Jag har undersökt mycket hur lagerarbete påverkas, tittat på hur digital teknologi, algoritmer, styr arbetet på olika vis. Till exempel med autostore blir det lätt väldigt statiskt och mer som industriarbete, löpande band. Med pick by voice och andra liknande system blir arbetet mer rörligt fysiskt. Vi har träffats tidigare, nere i Jönköping, när vi pratade om hur algoritmer påverkar arbetsmiljön, eller hur?
Viktor: – Ja, det var med förtroendevalde inom Postnord TPL.
Jenny: – Hur många terminaler har ni?
Victor: – Sju terminaler på sex platser, om jag räknat rätt.
Jenny: – Med olika plocklösningar antar jag? Förlåt, jag ska inte ta mig in och börja fråga…
Jo det är meningen, vi vill att ni ska prata!
Victor: – Ja, det är olika plocklösningar. Det finns manuellt plock, automatisering med olika WMS-system. Vi har ett autostore-liknande kan man säga, men det heter inte autostore hos oss. Vi jobbade i ett urgammalt system fram till rätt nyligen när vi fick ett nytt WMS-system i samband med utbyggnad av automation.
Jenny: – Är det med löpande band eller vad är det för något?
Victor: – Vi har tre delar som ska vara helt automatiska mer eller mindre, sedan om det är det eller ej är ju en annan historia, men jag vet ett annat lager som också använder samma. Det finns olika plockzoner, och i det sista ledet, med stora otympliga kollin, är det inte så automatiserat längre.
Jenny: – Och då är det utskrivna listor?
Victor: – Nej, då är det med handdator du plockar. Det finns ingen som har papper och penna.
Men fungerar systemen alltid, behövs aldrig ”papper och penna”?
Victor: – Ett problem är ju att nej, inget funkar om något i vårt WMS-system inte fungerar. Då blir det totalt produktionsstopp, det räcker med att en del i automationen brister så blir det stopp på hela linjen. Och då kan det bli problem.
Jenny: – Blir man stressad av det?
Victor: – Ja, jag har sett tillbud och olyckor relaterade till stress. Problemen med stopp i systemet påverkar främst psykosocialt men även fysiskt, det är jag övertygad om.
Jenny: – Det är också min uppfattning efter att ha intervjuat folk som varit med om att ganska misslyckade introduktioner av nya system gjorts. Alltså där det inte funkar så bra, det blir problem när internet lägger av. Så det är ju en psykosocial stress, alltså ett organisatoriskt och socialt arbetsmiljöproblem. När systemet går ner så försämras ens eget resultat också, det mäts ju fortfarande prestation på individnivå.
Victor: – Precis, det är som du säger. Det är ju ett tempo som ska hållas uppe. Eftersom ett automationssystem har många delar så kommer ju inte de automatiska delarna till nästa led, och så skapas flaskhalsar i systemen.
Jenny: – Sedan förväntas man väl jobba i fatt i sådana fall, eller?
Victor: – Ja, så blir det ju. Tempot kan vara högt. Sedan tror jag definitivt att vi ibland skapar våra egna problem, att vi glömmer bort vilken part vi är. Det är inte vi som leder och fördelar vårt arbete utan det är ju en arbetsgivare som gör det. Men ibland tar vi lite deras roll och ökar på. Fast det ska vi inte.
Jenny: – Drar på tempot, menar du?
Victor: – Ja. Fast jag som kollektivanställd ska ju inte gå och stressa upp mina kollegor. Det påverkar hur arbetsklimatet kan bli. Och sedan handlar det i och för sig också om en viss solidaritet, att man vill lämna schyst till nästa skift kanske. Inte lämna ett jäkla stök.
Har mätning av målen gått över styr?
Jenny: – Vi kan se att då de digitala systemen gör att allt kan mätas, också på individnivå, så blir det en högre press att prestera på individnivå. Där man tidigare mätte kollektivets prestation kunde det räddas upp om någon hade en dålig dag. Men det handlar ju i dag också om arbetskulturen på en arbetsplats. På en del lager jag besökt har fackklubben sagt att det finns inga måltal, du ska bara göra det du orkar med under dagen utan att skada dig. Något annat är oväsentligt. Alltså, det visar att om det går att få en bra kultur på arbetsplatsen så påverkar inte de här systemen negativt på samma sätt.
Har ni måltal?
Victor: – Ja, och det är viktigt att kalla det just mål. Det är inte krav. Men den linjen kan vara hårfin. Vi går igenom målbilden på morgonen, och där vore det schyst om man kunde motivera vad som är rimligt. Det vore ju toppenbra med medbestämmande på dagens styrning.
Jenny: – I den enkät där lagerarbetare på Handels svarat har vi kunnat se att datorerna bedömer deras arbete på olika sätt. Alltså, hur snabbt de jobbar. Av dem som svarat säger 50 procent att utifrån de här siffrorna fattas olika negativa beslut om deras arbete. 29 procent säger att mätningarna används för att utdela varningar, 17 procent att det kan leda till uppsägningar.
Kan mätningarna inte vara ett skydd mot godtycke då?
Jenny: – Jo, men det blir väldigt statiskt. Man mäter en sak. Visst är det viktigt hur mycket jag plockar, men det finns ju annat. Att städa i gångarna, att ta hand om sina arbetskamrater…
Victor: – Det ligger mycket i det du säger. För jag kan ju vara skitsnabb. Och plocka på som attan tills jag springer rakt in i väggen. Eller så kan jag vara någon som är med och skapar en bra arbetsmiljö för tio andra.
Är man på golvet delaktig i utvecklingen?
Victor: – Nya system ska ju riskbedömas som allt annat. Men hittills har jag väl aldrig varit med om något direkt inflytande över hur nya verktyg ska användas. Där har vi inom transportbranschen säkert halkat efter. Vi har inte alltid hängt med i vad som kommit och det har gått fort.
Jenny: – Det vi kan se här är att de digitala drivkrafterna sällan förhandlas. Väldigt få upplever att de är delaktiga i utvecklingen. Det är till exempel få som får kompetensutveckling för att jobba med de nya systemen utan man bara förväntas lära sig av någon, på en kafferast eller så.
Victor: – Learn by doing…
Lever vi i en omvandlingens tid, avgörande för morgondagens arbetsliv?
Jenny: – Absolut, och jag tror att det är en pågående process. Vi varken kan eller borde stoppa den här utvecklingen. Men vi kan vara med och påverka hur de nya lösningarna används. Nu riskbedöms till exempel inte alltid nya digitala system, eller så görs det alldeles för sent. Och om man som anställd hela tiden upplever att den tekniska utvecklingen gör så att arbetsmiljön blir sämre kommer man inte vara positivt inställd heller. Då blir det också svårare för oss som facklig organisation att ha kvar den jättepositiva inställningen till ny teknik som vi, liksom hela LO haft, då man ser att det ger högre löner och produktivitetsökning.
Victor: – Definitivt. Någon gång för länge sedan så slog ju vi arbetare sönder maskinerna för att behålla jobben. Nu har vi nästan gått åt ett annat håll. Hur snabbt ska det gå? De allra flesta är nog lite skraja för förändring, inställda på att det kan vara otäckt. Man vet ju inte vad det är. Men det kan bli bra.
