Davids krönika. Valrörelsen är tack och lov över. Ett slags mästerskap i floskler från högern och med idéer som ingen någonsin kommer, eller ens vill, genomföra.
Mycket handlade om ”Orten” alltså de ”särskilt utsatta” områdena i Sverige. För dem förespråkade de blåbruna partierna alltifrån språktester för tvååringar till militära insatser mot gängbrottsligheten.
Många har åsikter om de utsatta områdena men mycket få har ens varit där. Några som dock varit det är författarna Beata Hansson och Vesna Prekopic som skrivit boken Papporna, sönerna, våldet. En intervjubok med pappor, söner, poliser, socialarbetare och många andra i ”Orten”.
För en vanlig ”svenne” kan det te sig svårbegripligt att livet i en del förorter kan vara så svårt och ångestladdat att man tar till grovt våld. Där finns ändå alla bekvämligheter, ingen svälter eller är helt utan pengar.
Ofta, som i Stockholm, ligger de intill natursköna områden även om just husen är rätt trista. Med tjugo minuters tunnelbaneresa in till stan tänker jag mig ändå att även medelklassen borde kunnat trivas där.
Men i Prekopic och Hanssons bok träder en annan bild fram av ett slags no go-zoner för andra än de med utländsk bakgrund. Det handlar om helt segregerade skolor, om att bo sju personer eller fler i en tvårumslägenhet. Att barnen tvingas driva runt utomhus för att lägenheterna är så proppfulla med småbarn och att all läxläsning är omöjlig.
Detta tillsammans med att en del föräldrar kan vara traumatiserade av tortyr och krigsskador och är våldsamma mot sina barn, skapar en ond cirkel. En känsla hos barnen av att vara kränkta och ett tvång att försvara sig ute på gatorna.
Just känslan av kränkthet verkar vara gängens själva drivkraft. Och egentligen är det bara att gå till sig själv för att förstå det. Vem har inte någon gång sagt upp sig från ett jobb med några väl valda ord till chefen efter en nedlåtande behandling?
Visst, kriminella ska hamna i fängelse. Men det lär knappast räcka. Skolorna måste få större resurser och det måste få finnas någonstans att bo för immigranterna även utanför no go-zonerna.
Viktigast är ändå att inte falla för hatet från de blåbruna. Ett hat som bara skapar ytterligare känslor av kränkthet. Och att minnas att utan den dryga miljon personer med utländsk bakgrund som jobbar och lever i Sverige, skulle samhället rasa ihop på några timmar.
