Alexandras krönika. Det är valår i år och enligt opinionsmätningarna ser det bra ut för Socialdemokraterna men … tänk om. Tänk om Tidöpartierna, med Sverigedemokraterna (SD) i spetsen, får så många röster att de återigen kan bilda regering och denna gång får SD också ministerposter. Ja, då är det lätt att mista hoppet för såväl demokrati som fackliga rättigheter.
I hela Norden har högerpopulismen flyttat in på regeringsnivå och i stora delar av Europa är extremhögern direkt maktbärande. Ett undantag lyser dock klart – Island!
Island har det fackliga i blodet. Här är över 90 procent av löntagarna med i facket. Kollektivavtal gäller för alla. Arbetsmarknaden bygger på förhandling, samförstånd och respekt för arbetarnas rättighet. Fackförbunden hörs i både politik och samhällsdebatt och det är ingen slump att den ekonomiska ojämlikheten är låg och arbetsvillkoren är bra. Det är fackets förtjänst.
Island är också feministernas eller snarare valkyriornas ö. Valkyriorna är smeknamnet på de starka kvinnor som styrt och förändrat landet i grunden. Den 24 oktober 1975 gick 90 procent av kvinnorna ut i strejk för att visa sitt värde. Det blev Islands största demonstration och en katalysator för jämställdheten. Sedan dess har Island toppat världens jämställdhetsrankningar
16 år på raken.
I dag leds landet av socialdemokraten Kristrún Frostadóttir. Presidenten Halla Tómasdóttir är också kvinna. 2009 fick Island sin första kvinnliga statsminister vid namn Jóhanna Sigurðardóttir. Hon var också världens första öppet homosexuella regeringschef.
Det mest iögonfallande är att inga högerextrema partier har någon makt på Island. Politiken genomsyras i stället av solidaritet, feminism och facklig styrka.
När Svenskt Näringsliv och Moderaterna aktivt banat väg för SD, när demokratin säljs ut av dem som påstås försvara den, ja, då väljer jag att blicka mot Island. Där visar valkyriorna att facket, jämställdheten och solidariteten kan vinna mot högerns farliga spel med extremismen. På Island finns hoppet och inspirationen.
