Krönika. Under några veckor varje sommar är jag fri från storstaden och kastar ungar, sambo och hund i bilen och nöter asfalt och grus runt om i Sverige. Målet är resan, eller vad heter det? Jag fick i alla fall åter ”chansen” att lägga extra mycket tid på vägarna och uppleva lite av det många transportarbetare får utstå dagligen.
Låt oss säga att det ledde till en inre kamp mot min road rage. Att jag gjort misstaget att sluta snusa underlättade inte.
Här är några saker jag stört mig på i somras, utan inbördes ordning:
- Personer som gasar upp i 130 kilometer i timmen när det är tvåfiligt för att sedan bromsa ner till 90 när det blir en fil.
- Galningar som kör om och trycker sig in samtidigt som 2+1-vägar smalnar av till en fil.
- De som kör om i 150 knyck på insidan när man strax ska passera en lastbil.
- Typerna som inte saktar ner när de kör förbi vägarbeten, trafikolyckor och strandade trafikanter på vägkanten.
- Människor som inte förstår att bromssträckan för tunga fordon är annorlunda, och riskerar livet på sig själva och andra.
Att jag skriver den här texten på min första dag på jobbet efter semestern gör det inte bättre. Just nu kokar blodet igen.
Okej, nu har jag samlat mig. Jag försöker tänka på några bra grejer jag stött på i trafiken. De är inte lika många. Men jag tänker bland annat på den lastbilschaufför som såg till att sakta ner trafiken på E4 till 15 kilometer i timmen för att skydda bärgningsarbetare och den barnfamilj på semester som åkt på motorhaveri. Tänker också på den gång ett hav av bilar öppnade sig för en ambulans som om de var en flock av synkroniserade fiskar. Och så tänker jag faktiskt på alla de gröna övningskörningsskyltar jag stött på och hoppas att de framtida bilförarna lär sig att trafiken inte är ett krig som ska utkämpas, det är en dans där vi måste följa samma takt och visa hänsyn mot varandra.
Jag vill också passa på att skicka en fråga till er läsare som jobbar på och vid vägen: Hur påverkar medtrafikanternas beteende er på jobbet?
