Alexandras krönika. Semestern är slut och jag är tillbaka på jobbet. I år har sommaren varit en karta över Stockholm med omnejd: Magelungen, Drevviken, Flaten och ibland Mälaren och Östersjön. Några dagar hade vi råd att hyra bil, annars har vi tagit oss fram med cyklar, SL och SJ.
Två korta utflykter blev det också: svärföräldrarnas lantställe och en kusinträff i Stegeborg. Min sommar har varit fantastisk och det här är inte en klagosång men det är heller inte en slump. Varje år planerar vi fyra veckors semester tillsammans, och frågan är inte om vi är lediga utan vad vi har råd att fylla de där veckorna med. Vi är två vuxna och två barn, min hustru är lägre tjänsteman och jag tillhör arbetarkollektivet.
LO:s rapport Ingen vila, ingen ro sätter ord på en verklighet som skaver. Ungefär hälften av arbetarna (men 70 procent av tjänstemännen), har varit borta på minst en veckas semester det senaste året. 16 procent av arbetarna säger att de inte har råd med en veckas semesterresa per år (att jämföra med 5 procent av tjänstemännen). Nästan var femte arbetarkvinna saknar råd till den där veckan som många tjänstemän planerar utan att ens tänka på kostnaden.
När jag läser siffrorna ser jag inte staplar utan ansikten. Jag ser medlemmar i Transport som jobbar på terminal, rattar buss natt efter natt eller arbetar som väktare. De som försöker få sommarpusslet att hålla ihop när arbetstiderna styrs av andras behov och inte av barnens. För dessa är ”hemester” inte en trend. Det är ett sätt att säga ”vi har inte råd” (utan att barnen behöver höra exakt hur illa det är).
Rapporten visar att 14 procent av arbetarkvinnorna och 9 procent av arbetarmännen inte har råd att regelbundet delta i någon fritidsaktivitet som kostar pengar. 8 procent av arbetarkvinnorna har inte ens råd att fika med vänner en gång i månaden. I hushåll med lägst inkomster uppger 18 procent av barnen att de inte kunnat följa med kompisar på aktiviteter för att de kostat för mycket. Hur många barn har svarat ”jag var hemma hela sommaren” på frågan om vad de gjort på lovet?
På många sätt har jag och min familj det bra. Två inkomster, kollektivavtal, svärföräldrar med lantställe. Men om våra marginaler känns sköra, hur ser det då ut för den som är ensamstående med barn, timanställning eller oregelbundet körschema? Semester är med andra ord inte en privat lyxfråga. Det är en fråga om klass, kön och allas rätt till ett värdigt liv. Så länge arbetare tvingas välja mellan hyra och sommarminnen har vi inget jämlikt Sommarsverige. Vi har bara olika varianter av att härda ut.
