Arbetstider. Hjulen ska rulla dygnet om och arbetsgivarnas krav på flexibilitet ökar. Samtidigt vill allt fler transportare ha större inflytande över sin arbetstid – och mer ledig tid – framför högre lön.

Många har pressade liv i dag när allt ska gå så fort, inte minst småbarnsföräldrar. Jag ser en trend att fler och fler anställda värderar ledig tid mer än pengar och jag tror det kommer att bli viktigare och viktigare, säger Transports avtalssekreterare Peter Winstén.

Han pekar ut hamnarbetarna som en stark grupp med hög organisationsgrad. Avtalet ger arbetarna betydligt mer makt över arbetstiderna än andra grupper i Transport har. I grunden gäller arbetstiden 7–16.30, vardagar. Ska stuveriarbetarna jobba andra tider måste arbetsgivarna och arbetstagarna förhandla.

Förklaringen är att det var normalarbetstiden, förr. Och att Transport lyckats behålla skrivningarna, trots ökade krav på flexibilitet och ob-tid. Fack och arbetsgivare var i stort sett överens fram till mitten på 2000-talet. Då började företagen ifrågasätta avtalskonstruktionen om att parterna ska vara överens för arbete utöver 7-16.30 måndag-fredag och förhandlingarna blev tuffare, förklarar Winstén.

– Under senare år har vi fokuserat mer på att få ner arbetstiden för hamnarbetare som jobbar skift och natt. Som kompensation för att det är slitsamt. I andra yrkesgrupper och avtal får arbetarna mer kompensation i pengar.

Fast det finns en grupp till där arbetsgivarna måste förhandla om de vill ha arbete utfört utöver de ordinarie ramtiderna (7–20 måndag-torsdag och 7–17 på fredagar): gummiverkstadsarbetarna.

– Då krävs en lokal överenskommelse. De anställda kan fortfarande bli utkallade på övertid, men då är det övertid som gäller, säger Transports ombudsman Magnus Larsson.

Vi har besökt terminalarbetare i Jönköping och Ljungby. De skickar en hälsning till Transports avtalsförhandlare om mer komptid framför högre lön.

– Det är förståndigt, fokus borde ligga där om man ska orka ett helt yrkesliv, svarar Peter Winstén.

Många föredrar långa pass, på tio, tolv timmar, även om forskning visar att det är sämre för hälsan. En längre ledighet mellan passen lockar, beskriver han.

Enligt terminalavtalet ska anställda varskos senast två veckor före en schemaändring. För lastbilsförarna gäller bara fem dagar och det är svårt att komma åt osäkerheten om när chaufförerna slutar på grund av trafikläget, konstaterar Winstén.

Han uppmanar arbetsgivarna inom Transports övriga yrkesgrupper att ta vara på de fackliga företrädarnas kompetens.

– De som är i produktionen, och har fått information om förutsättningarna, är bäst lämpade att göra scheman. Det kan vara knepigt ibland, men är anställda hyfsat till freds med sina arbetstider mår de bättre och gör ett bättre jobb.

Hur ska chaufförer, terminalarbetare och andra med mindre inflytande över schemaläggningen göra?

– Det gäller att ta fram bra förslag och vässa argumenten. Har man inte makt i avtalet så måste man ha makt i argumentationen, säger Peter Winstén.

Transports ombudsman Magnus Thelander citerar ur åkeriavtalet: ”arbetstidsschema ska upprättas av arbetsgivaren efter samråd med den anställde”.

– Det betyder att åkaren ska prata med sin chaufför innan han lägger schema, men det efterlevs nog inte i så stor omfattning. Slutklämmen lyder också: ”blir de inte överens bestämmer arbetsgivaren”.

Fast, påpekar Thelander, i dagens läge med förarbrist borde åkerierna prata mer med sina chaufförer för att få behålla kompetent personal.

Åkeriavtalets svaga skrivning ligger så långt tillbaka i tiden att förbundsordförande Tommy Wreeth avsvär sig ansvaret. Han ser en enda fördel med att de senast tecknade avtalen blev så långa som tre år:

– Det finns mer tid att engagera sig, tänka över och formulera kraven. Frågan är vad som är viktigt, kronor och ören eller ett vettigt socialt liv?