”Jag kan antagligen aldrig köra lastbil mer”

”Svår trafikolycka i Huddinge. Personbil krockade med lastbil.” Så löd den korta notisen i mediernas nyhetsflöde. För Anders Österberg kom olyckan att förändra livet. Det var han som körde lastbilen den där sommarmorgonen. En studie visar att självmord i trafiken är vanligare än forskarna trott.

Ett år och nio månader har gått. Nästan två år av grubbel och en bildsekvens som aldrig vill sluta rulla inne i huvudet. Bilder på en liten personbil som plötsligt kommer över på fel sida vägen.

– Jag kan antagligen aldrig köra lastbil mer. Jag försökte, men det fungerade inte, säger Anders Österberg och tar en klunk av ölen.

Vi har stämt träff på en restaurang i Aspudden, en förort till Stockholm där Anders bott hela sitt 57-åriga liv. Hans yrkeskarriär har handlat om lastbilar. Främst anläggningstrafik.

Anders tar sats och börjar berätta.

Det är en torsdag i juni 2013. En ovanligt fin sommarmorgon. Klockan är strax före sju. Anders Österberg är på väg norrut i Huddinge och ska svänga vänster i en stor korsning.

Trafiken är tät. Anders går över i vänster körfält. Hastigheten är omkring 60 kilometer i timmen.

Anders ser hur en personbil svänger ut på vägen några hundra meter framför honom. I mötande körbana. Redan från början noterar Anders att något är konstigt. Bilisten styr över i vänster körfält och fortsätter sedan ut på mittremsan.

– Jag hinner inte reagera, har ingenstans att ta vägen. Men det är först när personbilen är väldigt nära som jag inser: ”Det här går åt helvete!”

Föraren till personbilen kör rakt in fronten på Anders Österbergs grusbil. Kollisionen blir våldsam. Bilen träffar till vänster, under lastbilens förarplats, och slungas åt sidan.

– Jag minns fortfarande ljudet. Det var inte något brak, som på film, utan en kuslig dov duns.

Anders mötte aldrig blicken på bilisten. Direkt efter krocken klättrar han ur hytten – utan att notera att han själv fått både revbensbrott och lätt hjärnskakning.

I ögonvrån uppfattar han att det ryker från den illa tilltygade personbilen, som fått hela motorn intryckt i kupén. Anders grabbar tag i brandsläckaren och börjar gå mot bilvraket. Han noterar att det är en kvinna på förarplatsen.

Redan några minuter efter olyckan kommer räddningspersonal. Först en mc-polis, senare brandmän, en läkarbil och en ambulanshelikopter.

Brandsläckaren behövs inte, bilen har inte fattat eld. Det är rörigt och mycket folk på olycksplatsen. Ett vittne kommer fram till Anders och berättar att kvinnan är svårt skadad. Andning och puls har upphört, får han veta. Liksom att sjukvårdare lyckats få igång kroppsfunktionerna igen.

Fast bara temporärt. Kvinnan avlider senare av sina skador.

Redan vid olycksplatsen hade Anders börjat fundera. Hade den kvinnliga föraren blivit akut sjuk? Hade han kunnat göra mer för att undvika smällen?

Omedelbart efter krocken var Anders Österberg inriktad på att återgå i jobb så fort som möjligt. Efter bara sex dagar var lastbilen reparerad och han klev upp i hytten igen. Men det gick inte som han hoppats:

– Jag stod ut i fyra månader. Det var arbete med mentala skygglappar på. Olyckan gjorde mig misstänksam. Där körningen tidigare gått på rutin började jag noja. Kommer den där bilen att stanna vid stoppskylten?

– Värst var möten på smala, kurviga vägar. Jag höll ut så långt det bara gick mot vägkanten. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle hamna i diket.

Anders hoppade av från åkeriet. Han hade fått löfte om ett nytt jobb – dumperkörning långt borta från allmän väg.

– Fast det sket sig. Dumpern såldes hastigt någon dag innan jag skulle börja.

Det drog ihop sig till vinter och lågsäsong i anläggningsindustrin. Anders var arbetslös. I samma veva insåg han hur dåligt han faktiskt mådde. Det blev sjukskrivning för posttraumatiskt stressymptom. En sjukskrivning som nu varat i mer än ett år.

– När det var som sämst klarade jag inte ens enkla vardagssysslor. Jag läste och glodde på tv. Lite omsorg om katten var det enda jag mäktade med.

Lunchgästerna har för länge sedan lämnat krogen i Aspudden, när Anders kommer in på det som var den direkta orsaken till att han kontaktade Transportarbetaren. Självmord i trafiken.

I dag är han övertygad om att den mötande bilisten hade bestämt sig för att ta sitt eget liv den där junidagen 2013. Några konkreta bevis eller polisuppgifter har han inte fått, men han känner sig ändå säker på sin sak:

– Det var när jag började gå i kognitiv beteendeterapi som pusselbitarna föll på plats. Länge försökte jag intala mig att bilföraren blivit akut sjuk vid ratten, men det enda rimliga är att kvinnan styrde medvetet mot mig. Polisen konstaterade att det inte fanns något tekniskt fel på bilen.

– Jag har faktiskt inte plågats av skuldkänslor, varken nu eller tidigare. Jag är helt klar över att jag inte kunde ha agerat annorlunda än jag gjorde. Det var mycket trafik, och ingen möjlighet att väja.

Vilken roll spelar ett självmord eller inte för Anders? Hade det varit lättare att komma tillbaka som yrkesförare om sjukvården slagit fast att det handlat om en stroke eller infarkt?

–För min del har det nog ingen större betydelse. Fast att medvetet ta sitt liv genom att köra mot andra bilister är vidrigt. Men jag känner ingen ilska mot kvinnan i bilen. Jag har inte tillåtit mig att släppa fram sådana känslor.

Anders berättar att han i efterhand läst mycket om självmord i trafiken:

–Uppenbarligen är mörkertalet stort. Tyvärr finns det en ekonomisk aspekt också. Vid en vanlig dödsolycka i trafiken får de anhöriga ofta ut en ganska hög försäkringsersättning.

– Om det i stället bevisligen handlar om självmord fryser ersättningen inne. Jag kan faktiskt tänka mig att den ekonomiska biten bidrar till att desperata människor siktar mot en lastbil. Självmord i trafiken måste diskuteras mer.

I efterhand har han funderat mycket. Bland annat över hur människor som inte är uppenbart fysiskt skadade tas om hand på en olycksplats. En kvinna kom fram och höll om honom, det betydde mycket. I dag är han också besviken över bristen på återkoppling från polisen. Han vet fortfarande inget om kvinnan i bilen.

– Det är möjligt att jag skulle ha mått bättre nu om jag känt till mer om omständigheterna kring olyckan.