”Jag har stundtals varit väldigt arg”
Samehat. En ren dödas av en främling. Barnet Elsa blir vittne. För alltid påverkad. I Ann-Helén Laestadius första roman för vuxna kastas vi rakt in i samehatets mest blodiga uttryck.
– Problemet med människor som dödar och skadar renar – samehatet – har funnits väldigt länge. Men ämnet är känsligt och jag kände att jag behövde närma mig det med stor respekt för renskötarna, säger Ann-Helén Laestadius.
Hon kommer från Kiruna och har sina rötter i området kring Nedre Soppero. Hon bor i Solna och pandemin har hållit henne ”hemifrån” i mer än ett år. Just nu är Ann-Helén Laestadius längtan efter att få besöka föräldrarna och tystnaden i byn Silkimuotka stor. Men:
– Jag är en person som gillar ordning, disciplin och regler. Om myndigheterna säger att jag inte ska resa i onödan. Då reser jag inte.
Disciplinen och en god dos rättspatos var det som en gång lockade Ann-Helén Laestadius att först jobba som kriminalreporter, och sedan skriva böcker om svåra frågor.
Sju års research
När hon för två år sedan satte sig ner för att skriva boken Stöld hade hon nära sju år av research och samtal med renskötare bakom sig. Ett av dem äger rum på kaféet Spis, alldeles bredvid Kiruna bokhandel. Där visar en renskötare upp en bunt med mer än 100 polisanmälningar för våldsamma attacker mot samebyns renar.
– Jag blev rätt tagen av hennes berättelse. Att se anmälningarna. Det blev väldigt tydligt hur tufft det är för renskötarna att aldrig få någon upprättelse för brotten de utsätts för. Det gör att de känner en stor maktlöshet och hopplöshet.
Efter mötet var Ann-Helén Laestadius säker på att hon hade nog för att sätta sig ner och skriva en trovärdig berättelse. Stöld är en roman, handlingen är påhittad. Ann-Helén Laestadius säger att hon inte hade behövt göra så grundliga efterforskningar. Men det kändes viktigt. Inte minst för att visa renskötarna respekt när hon berättar om något så djupt personligt och smärtsamt.
Autentiska citat
Att skriva boken Stöld handlade på många sätt om att dyka ner i en värld av rasism och hat mot samer. Flera hemska citat i boken är direkt hämtade från kommentarer i sociala medier.
När du tänker på hatet och sedan skriver om det, vad händer då i dig?
– Jag har stundtals varit väldigt arg. Rätt sorgsen också. Den här boken har verkligen krävt jättemycket av mig. Det är tufft att skriva de här brutala scenerna.
Kan du på något sätt förstå hatet?
– Nej. Det rör sig om enstaka individer som beter sig extremt obehagligt. Bland renskötarna upplevs det som ett angrepp direkt mot dem, eftersom någon har ihjäl det som betyder allra mest för dem.
– Efter Girjas-domen förra året, som gav samebyn rätt att besluta om jakt och fiske, blev renar dödade igen och hatet flödade i sociala medier. Då blev det extra tydligt att det är ett hat mot samer som ligger bakom dåden.
Rasism
När Ann-Helén Laestadius fortfarande bodde i Kiruna fick hon själv uppleva rasismen. Ett tillfälle finns nära i minnet: Hon jobbade på lokalredaktionen för Norrländska Socialdemokraten (NSD) i Kiruna. Det var inför sametingsvalet. Hon var ensam på redaktionen.
– En kvinna kom in och hon sa något i stil med ”Inte visste jag att du var lappjävel själv”. Sedan skrattade hon lite och skulle ha det till att det bara var på skämt. Så kunde det ofta vara, att man försökte skoja bort rasismen.
– Det kunde vara smärtsamt att se när människor vandaliserat gatuskyltarna som hade samiska namn på. Jobbigt att ha det runt omkring sig. Men de som betedde sig illa var en minoritet. Uppväxten i Kiruna var ändå den bästa tänkbara på många sätt och jag är glad för att jag växte upp där.
Hemlängtan
Ann-Helén Laestadius längtar ofta hem till Kiruna. I vanliga fall reser hon dit flera gånger om året. Fiskar lax, åker skoter och samlar på sig den kunskap som behövs för att skriva sina böcker. När hon skriver om sina hemmiljöer blir det nästan som att få resa hem igen.
– Jag måste skriva om samer, tornedalingar och om våra platser där uppe. Främst eftersom det är en miljö som det inte så ofta berättas om. Nu är det ganska länge sedan jag flyttade därifrån. Jag tror att det på vissa sätt är bra att jag har bott här nere. Jag får en viss distans och ser saker med andra ögon. Varje gång jag kommer hem kan jag se att det har hänt något nytt.
Vad säger folk om boken hemmavid?
– Jag har fått fantastiska meddelanden, inte minst från renskötare och det är deras reaktioner jag har varit mest nervös för. Det har varit viktigt att de ska känna igen sig och att det är en rättvis skildring av deras liv. Vissa har sagt att de måste läsa boken i etapper eftersom det jag skriver om kommer så nära och är så känsligt.
