Davids krönika. Jag får en känsla, inte minst genom litteraturen, att kriget närmar sig alltmer. Två svenska krigsskildringar har jag läst den senaste tiden. Hårt regn av Micke Evhammar och Vägriddare av Pelle Filipsson.
Den senare utspelar sig under andra världskriget. Svenska åkerier hade det svårt med brist på bränsle och däck och saknade tillåtelse att köra längre sträckor. Lösningen för några av dem blev att, med regeringens goda minne, köra baracker och senare förnödenheter och vapen till tyska armén i norra Finland vid gränsen till Ryssland.
Boken ger en gripande bild av de som deltar i ett krigs logistik. Hur de påverkas av bombanfall, att se hur krigsfångar misshandlas och hur vänner och civilbefolkning såras och dödas.
En stark skildring dels av känslan av skuld över att ha hjälpt nazisterna. Dels om hur chocken och posttraumatisk stress aldrig riktigt lämnar dem.
Micke Evhammars apokalyptiska Hårt regn utspelar sig i ett framtida Stockholm efter ett bombanfall, förmodligen ett nukleärt. En dystopi där hela staden är lagd i ruiner och där vi följer en av de få som klarat sig i sin kamp för att överleva och att finna sin älskade.
I början är boken lite trög. Men sedan tar den sig med en känsla av närvaro i en katastrof, en tyvärr helt möjlig händelse. Långt ifrån funderingar om priser på bostadsrätter, bantningstips och nya kök.
I den finske presidenten Niinistös sommarprat i P1 sa han att det var en orolig tid då Finland ansökt om medlemskap i Nato men ännu inte hunnit bli medlem.
Just där befinner sig Sverige nu. I samma limbo där vi faktiskt inte, som Niinistö påpekade, kan räkna med Natos beskydd mer än på papperet.
Så vad skulle egentligen hindra ett sargat Ryssland från att skicka en missil i Riksdagshuset och Gamla Stan för att visa handlingskraft och statuera exempel för omvärlden?
Sådant frågar man sig då man läst Hårt regn. För boken sätter en lampa på vad som faktiskt kan hända. Och utan att själv ha den minsta sympati för Nato, känns det ändå darrigt att vi nu står ensamma utanför.
Så SD och Jomshof. Kan ni sluta med förminskande och felaktiga påståenden om islam. Det är inte förvånande att ni, liksom nazister på fyrtiotalet, medgrundare av ert parti, behöver några att hacka på, muslimer, judar, homosexuella eller who ever.
Men nu handlar det om vår säkerhet så det vore bra om ni kunde låta bli att reta upp den muslimska världen så att även de kan acceptera oss i Nato. För det finns bara ett före – inget efter bomben.
