Här är målen som LO lagt fast
Rätt till heltid, höjda lägstalöner och stopp för det utbredda daglöneriet. I våras la LO fast en serie radikala mål som ska uppfyllas inom tolv år, alltså till 2028. Här är de – målen som omedelbart dömdes ut av arbetsgivarlägret.
De långsiktiga målen handlar inte om ”utopiskt drömmeri”, utan om förändringar som är realistiska och möjliga att förverkliga, skriver LO i det så kallade styrdokumentet.
Först bland de prioriterade frågorna hamnar full sysselsättning, hög tillväxt, jämn inkomstfördelning och högre reallöner.
För att nå hit anser LO att facket måste kämpa för att en större del av samhällets totala produktionsresultat, BNP, går till löner. Löneandelen har sjunkit i många länder de senaste 30 åren, samtidigt som kapitalägarna plockar åt sig mer (se separat artikel). Den trenden kan Sverige inte bryta på egen hand, här behövs samverkan över gränserna, konstaterar LO.
Punkterna som kommer sedan är mer konkreta:
Minska lönegapet mellan arbetare och tjänstemän.
I dag är skillnaden omkring 45 procent. Bör minskas till 40 procent till år 2028.
I styrdokumentet skjuter LO också in sig på de ”sifferlösa” avtalen som blivit vanliga bland akademiker och tjänstemän. Sifferlöst innebär att nya rikstäckande kollektivavtal över huvud taget inte innehåller några lönepåslag i kronor eller procent – i stället ska lönerna förhandlas lokalt på arbetsplatsen.
Ansvarslöst tycker LO. Hur ska parterna kunna värna om den solidariska lönepolitiken och hindra att lönerna skenar i väg om det helt saknas normering?
Halvera lönegapet mellan män och kvinnor.
Värdediskriminering är det ord LO använder för det faktum att ju fler kvinnor det finns inom en yrkessektor, desto lägre lön.
Denna diskriminering finns inom ett och samma avtalsområde, men framför allt mellan olika områden. Enligt LO är tolv procent den löneskillnad mellan män och kvinnor som inte kan förklaras av relevanta faktorer. Exempelvis olika utbildning, kompetens och antal år i yrket. Om parterna betar av gapet med 0,5 procentenheter varje år är det halverat till 2028.
Frågan är dock minst sagt kontroversiell och har orsakat splittring mellan förbunden de senaste avtalsrörelserna. Den här gången kräver Kommunal extra lönepåslag till alla undersköterskor. Transport ogillar egentligen tankegången. Förbundet har konsekvent slagits för satsningar på alla låginkomstgrupper, oavsett om de är mans- eller kvinnodominerade.
Höj lägstalönerna.
De ska vara minst 75 procent av medellönen för arbetare. Det innebär i nuläget en ingångslön på lägst cirka 18 300 kronor.
Minimilöner och lönespridning i Sverige är två begrepp som automatiskt höjer blodtrycket i Svenskt Näringsliv.
Arbetsgivarna anför ofta att Sverige har de lägsta löneskillnaderna i världen. LO påpekar att lönespridningen minskade fram till 1980. Därefter har den faktiskt ökat med 50 procent. Den utvecklingen vill facket vända. Och receptet lyder: Höj lägstalönerna!
Håll nere löneglidningen.
Saker som glider åker normalt nedåt. Här är det tvärtom. Det handlar om löneökningar som sker utöver dem som parterna enats om vid det centrala förhandlingsbordet.
När IF Metall för några år sedan slöt en uppgörelse med rekordlåga 0,7 procent i lönelyft utlovade den dåvarande förbundsordförande Stefan Löfven omedelbart ytterligare 0,5–1 procent i löneglidning till IF Metallarna.
Andra fack gick i taket. Industrin var ju riktkarlen och satte ”märket” – ribban – för övriga förbund, som i vissa fall har låg eller ingen löneglidning alls.
Transport är ett av dem. Ytterst få av förbundets medlemmar kan räkna med 0,5–1 procent extra när avtalen väl är klara.
Nu slår LO fast att ”de totala löneökningarna inom den internationellt utsatta sektorn ska vara lönekostnadsnormerande för LO-kollektivet och hela arbetsmarknaden.” Det innebär faktiskt att om IF Metall går först med en avtalsuppgörelse på låt säga 2 procent, och sedan får ytterligare 0,5 procent i löneglidning, då ska övriga förbund kunna ta ut 2,5 procent.
Stoppa daglönarjobben.
Visstidsanställningar har funnits länge och står för omkring 15 procent av alla jobb på arbetsmarknaden. Men inom LO-sfären ökar de osäkra påhuggen och uppgår nu till 20 procent.
I några mansdominerade förbund, som Byggnads, är siffran bara 10 procent, men i flera kvinnodominerade tjänstefack är nästan vartannat jobb en visstid.
LO beskriver en utvecklig där framför allt kvinnor och ungdomar blir daglönare som rings in på kort varsel – utan schema och garanterad inkomst.
Daglöneriet måste upphöra och att avskaffa anställningsformen allmän visstid har högsta prioritet, anser LO.
Heltid ska vara norm.
Återigen en punkt där kvinnorna är i fokus. Hela 54 procent av LO:s arbetarkvinnor får klara sig på deltidslön. För männen är siffran 15 procent. Heltid ska vara huvudregel för alla senast 2028, mullrar LO.
Begränsa inhyrningen av personal.
Uthyrning av arbetskraft var i princip förbjuden fram till 1992, då dörrarna öppnades för bemanningsföretag.
Inledningsvis fanns vissa begränsningar. Bland annat sa lagen att inhyrning bara fick täcka tillfälliga behov. Efter lagändringar och generös praxis i Arbetsdomstolen är dammluckorna numera vidöppna för den som vill hyra in folk.
LO ska nu jobba för att inhyrning inte blir ett sätt att täcka permanenta behov. LO motsätter sig också ”totalbemanning”, det vill säga att hela personalstyrkan består av inhyrda.
Bemanningsföretagen har varit en av de hetaste fackliga frågorna under lång tid. Nu noterar flera fackförbund att inhyrningen minskar. I stället satsar arbetsgivare på daglönare (se tidigare punkt).
I våras intervjuade Sveriges Radio en ung kvinnlig butiksanställd. Hon hade anställts på fyra timmar i månaden, alltså knappt en timme i veckan. Arbetsgivaren ringde sedan in henne när behov uppstod och den verkliga tjänsten motsvarade i praktiken omkring 75 procent.
Hemma i bostaden vågade kvinnan inte gå på toaletten, utan att ha mobiltelefonen med sig. Om hon inte svarade snabbt nog fanns risken att butiken ringde någon annan av daglönarna på listan.
Ökad satsning på arbetsmiljö och skydd för den personliga integriteten.
EU-regler och krympande resurser för Arbetsmiljöverket är två orsaker till att arbetsmiljöarbetet gått i stå. Skyddet vid arbetsskador och arbetssjukdomar måste förbättras, antingen genom lag eller kollektivavtal.
Arbetarna är mer än tjänstemännen utsatta för arbetsgivarnas växande flora av kontrollåtgärder. LO påpekar att kollektivarna säljer sitt arbete, inte sig själva. Förbunden måste aktivt verka för att stärka den personliga integriteten.
En pension som går att leva på.
När den stora pensionsreformen drevs igenom 1995 förespeglades morgondagens löntagare en pension på 62 procent. Det blev 51 procent visar siffror från 2014. För människor som arbetet i 45 år.
Duger inte, tycker LO som vill att statsmakterna ser till att det ursprungliga målet uppfylls. Med en tjänstepension på 10 procent ska den totala pensionen hamna på 72 procent av den tidigare lönen.
Bättre avtalsförsäkringar.
Alla som jobbar på arbetsplatser med kollektivavtal har ett extra försäkringsskydd vid bland annat långtidssjukdom och arbetsskador. Försäkringarna kan och behöver förbättras, slår LO fast.
En öppning för allmängiltigförklaring.
LO:s styrdokument innehåller en formulering som särskilt uppmärksammats i Transport. Den handlar om så kallad allmängiltigförklaring av kollektivavtal.
I de flesta civiliserade länderna finns ”löneskydd” för arbetarna. Antingen inför man statlig minimilön eller så upphöjer staten kollektivavtal till lag, så kallad allmängiltigförklaring.
I EU är det bara tre länder – Sverige, Danmark och Italien – som inte har något sådant skydd. I stället har hela ansvaret lämnats över till fack och arbetsgivare.
De svenska fackförbunden är i grunden kritiska till statlig inblandning, men Transport börjar luta åt att tillståndet i flera av förbundets branscher är så illa att en allmängiltigförklaring kan vara nödvändig. Argumentet är att facket och arbetsgivarna i exempelvis åkeribranschen inte klarar sin uppgift – att värna om ett rimligt löneskydd för arbetstagarna.
LO öppnar dörren på glänt och skriver att facket kan tvingas ompröva sin hållning och agera för en allmängiltigförklaring.
