”Förr räckte lönen till mat, hyra och semester”

Ion Crácilin är en i uppbådet av taxichaufförer som jagar möjliga kunder vid järnvägsstationen Gara de Nord i Bukarest. Hemma tar han och hustrun hand om sitt 9-åriga barnbarn. Föräldrarna har flyttat till Grekland, för att få jobb.

Ion Crácilin kör måndag till lördag, 14–15 timmar om dagen, berättar han och gör en svepande gest mot sin gula bil. Precis som kollegorna i raderna av väntande fordon hyr han den av ett taxibolag. Ett stenkast bort ligger Transportministeriet, i en stor fyrkantig byggkloss från landets kommunistiska era.

– Jag tjänar inget på att köra taxi längre, utbrister Ion. Bolaget jag hyr av betalar ingenting för reparationer av bilen, som de ska. Bensinen ersätter de inte knappt för heller.

Ion har kört både lastbil och buss, innan han tog steget över till taxi. Precis som sina svenska kollegor hatar han att rusa fram till folk och fråga om körningar. Han gillar själva jobbet, men upplever mängder av brister inom branschen. Ion viftar med näven i luften och säger åt mig att berätta sanningen.

– Regeringen i vårt land gör narr av befolkningen! De har skapat en ekonomisk kris åt oss som tvingar min dotter, svärson och alla andra att åka utomlands för att få jobb och pengar.

Ion Crácilin har fem vuxna barn och 14 barnbarn. Ett av barnbarnen bor hos honom och hustrun eftersom föräldrarna tvingades söka arbete i Grekland. De jobbar fortfarande kvar, trots att det är ekonomisk kris även där.

– Vårt barnbarn går i skolan och vi uppfostrar henne väl. Hur fattiga vi än är gör vi vårt allra bästa.

Enligt Ion finns det ungefär 15 000 taxibilar i Bukarest. Bland dem är cirka 400–500 friåkare, som kör sin egen bil, men de motarbetas av taxibolagen.

När jag frågar hur han kan överleva på ”ingenting” förklarar Ion att det finns bra och dåliga dagar. Hans dagliga förtjänst ligger i snitt på knappt 600 kronor. Fast Ion tankar för drygt 200 kronor per dag, vilket han alltså till stor del får stå för själv.

– Taxibolagen sänker kilometertaxan hela tiden och vi får ta smällen med lägre inkomster. Allt var tio gånger bättre förr. För det första fick du betalt för ditt jobb!

Ion pekar ut 1989 som vändpunkten, det år då diktatorn Ceausescu störtades.

– Innan dess hade alla jobb med löner vi kunde betala mat och hyra för. Det gick att sätta undan pengar för att åka på semester. Efter det har allt försämrats.

Ion röstade inte i förra EU-valet och tänker inte göra det i vår heller. Men han går till vallokalen vid varje val och river sönder sin valsedel, för att den inte ska hamna i orätta händer.

– Efter revolutionen röstade jag, det var en stor och viktig händelse för alla att vi skulle få demokrati. Men valet till den så kallade regeringen och presidenten blev en stor besvikelse. Efter några år fick politikerna de där idéerna om att gå med i EU och vid folkomröstningen sa majoriteten ja.

EU strävar efter att införa samma prisnivå i öst som väst, däremot är beslutsfattarna inte ett dugg intresserade av att höja lönerna, anför Ion Crácilin.

– Unionen gör sitt bästa för att uppfostra vår industri och våra företag i kapitalistisk anda. De vill förvandla oss från producenter till konsumenter. Jag tror inte att framtiden blir bättre. Vi har hamnat i en djup svacka. En grav.