;
Transports framtid

Facklig organisering en ödesfråga

Debatt. De senaste veckorna har varit några av de mest omtumlande i mitt liv. Jag har kölhalats i media, jag har avgått som förbundsordförande och sedan efter samtal med vänner i Transport, blivit uppmanad att kandidera till det uppdrag som jag har lämnat. Med det här inlägget ska jag försöka ge en förklaring till varför jag har agerat som jag gjort.

Sedan drygt ett år har arbetet på förbundskontoret försvårats av tilltagande splittring i ett par frågor. Den principiellt viktigaste gäller hur organiseringsarbetet i förbundet ska bedrivas. Den andra har rört om jag har rätt att ställa upp till omval för ytterligare en kongressperiod trots att jag fyller 60 under våren och därför kan gå i pension enligt det reglemente som gäller för ombudsmän som anställdes under 1980-talet.

Jag har menat att det viktiga organiseringsarbetet måste bedrivas på ett annat sätt än i dag och att det bör vara kongressens sak att avgöra om jag som 60-åring är för gammal för arbetet som förbundsordförande, nu när 67 år närmast blivit norm för pensionering.

Andra ville annorlunda. Förbundsstyrelsen har varit splittrad och gruppen som styrt det centrala arbetet med ”organizers” har, trots magra resultat, slagits med näbbar och klor för att motverka en förändring av verksamheten.

I den andan har någon eller några centralt anställda tagit sig in i det skåp där ekonomipersonalen förvarar kvitton och letat i timmar efter utgifter som kunde underminera min ställning.

Nu efteråt kan vi se att den verksamheten måste ha inletts redan i somras. När de hade gått igenom ett par års redovisningar hittade de ett antal restaurangnotor som kunde sägas strida mot en oskriven men vedertagen alkoholpolicy och gick sedan till Aftonbladet.

I en filmad konfrontation ställdes jag, helt ovetande och närmast chockad, inför en uppsättning kvitton som visade att jag och andra hade druckit sprit på medlemmarnas bekostnad. Dagen därpå anklagades jag för att ha satt munkavle på personalen och för att har låtit Transport betala en semesterresa. Jag hade också låtit min son bo i den övernattningslägenhet som jag disponerar i Stockholm (normalt sett bor jag i Skåne).

Allt framfördes i en så illasinnad och insinuant ton, där anonyma läckor från förbundskontoret gjorde allt för att förvärra situationen, att det närmast var omöjligt att försvara sig. Det var klassisk drevjournalistik och Aftonbladets reportrar verkar inte för en sekund ha reflekterat över att de själva hade blivit brickor i ett internt maktspel i Transport.

Sant är att jag och andra i verkställande utskottet då och då har bjudit på starksprit i samband med representation och avtackningar – sådant har förekommit i Transports ledning sedan årtionden. Endast verkställande utskottet har haft den rätten och därmed varit undantagna från den policy som gäller för andra anställda.

Det beror på att Transports högsta företrädare måste kunna agera artigt och gästfritt gentemot viktiga gäster. Men det har inte rört sig om några överdrifter och alla mina notor har attesterats av förbundets kassör och godkänts av revisorerna. Det hade aldrig skett om Aftonbladets överdrifter hade varit korrekta.

För övrigt borde de som eventuellt ansåg att jag misskötte representationen ha vänt sig till revisorerna för en bedömning. De har ju tillgång till all ekonomisk redovisning och gällande policyer. Ett sådant agerande hade varit korrekt. Nu vände de sig istället direkt till media med ett enda syfte, nämligen att skada mig personligen.

Inte heller påståendena om att jag skulle ha låtit förbundet betala för en semesterresa är korrekt. Sedan 2002 har jag varje sommar gjort en resa till de tyska autobahn-parkeringarna för att prata med svenska utlandsförare och andra chaufförer som har förstahandskunskaper om hur den europeiska åkerimarknaden utvecklas.

Det har varit viktigt både i min roll som internationell sekreterare och, från och med år 2009, som förbundsordförande. De senare åren har dessa resor varit viktiga i min roll som ordförande i ETF, Europeiska Transportarbetare-federationen. Resorna har varit kända och redovisade, men för den som ville skada mig kunde de också fungera som ett vapen med stöd av journalister som publicerar okontrollerade påståenden.

Jag har också mycket svårt att se något fel i att min son fick bo tillsammans med mig, i ett och ett halvt år, i den övernattningslägenhet som jag disponerade, när han under sin studietid inte kunde hitta en bostad i Stockholm.

Därtill kom att jag internt har anklagats för vilja lyfta både lön och pension samtidigt, om jag väljs för en ny mandatperiod. Det är inte sant. Svårigheten har legat i att hitta metoder att antingen avstå från lön eller att avstå från pension. Det finns lösningar på det problemet och om jag väljs till ordförande kommer jag inte att uppbära både lön och pension.

När mediedrevet blev ett faktum kallade jag in ett extra förbundsstyrelsemöte. Jag förklarade situationen och sa bland annat att det krävdes ett enhälligt stöd från förbundsstyrelsen för att jag skulle kunna fungera som förbundsordförande i fortsättningen. Det stödet fick jag inte. Såren efter omvalsdiskussionerna och organiseringsmotsättningarna var för färska och oläkta. Samtidigt skrämde mediedrevet och de många hatiska inläggen på sociala medier.

Därför avgick jag med omedelbar verkan.

Efter några dagar kom reaktionerna från anställda och medlemmar som gav mig stöd och menade att de som läckt uppgifter till Aftonbladet både före och efter min avgång var de som verkligen hade skadat förbundet. De menade att det nu finns en stor risk att Transport tas över av folk som vare sig har förhandlingsvana eller erfarenhet av internationellt arbete, ej heller förmåga att bära det ansvar som det innebär att leda ett LO-förbund.

I princip delar jag den uppfattningen. Som det ser ut nu talar mycket för att två tredjedelar av framtidens förbundsledning, vu, kommer att bestå av anställda som i första hand arbetat med organisering och har liten eller ingen erfarenhet av att förhandla fram centrala kollektivavtal.

Tvärtom har två av de nominerade bidragit starkt till att det växt fram en spricka mellan den traditionella förhandlingsavdelningen och ett USA-influerat organiseringsarbete byggt på aktivism och bristande respekt för gällande spelregler. Man har utvecklat metoder som starkt bidragit till försämrade relationer med arbetsgivarna och onödiga motsättningar med företag som har tecknat kollektivavtal – som de också tillämpar – men där den fackliga organisationsgraden ändå är låg.

Det har visat sig att arbetet här och var leder till ökad facklig aktivitet. Men också till att många medlemmar och potentiella medlemmar skräms bort av ambitionen att betona konflikter, som i sin tur skulle hanteras av nystartade fackliga kommittéer och ovana förtroendemän.

Jag har själv varit en varm förespråkare av ”organizer-projektet” och menar fortfarande att det är nödvändigt att driva ett strukturerat organiseringsarbete i Transport. Men vi bör också inse att de USA-inspirerade metoderna just är utvecklade för amerikanska förhållanden och att USA och Sverige är olika. Men självklart borde jag varit mer observant på hur organiserings-projektet slet stora revor i förbundets sammanhållning.

I USA är den fackliga organisationsgraden extremt låg och flertalet företag har inte tecknat kollektivavtal. Där syftar organiseringsarbetet oftast till att tvinga fram lokala kollektivavtal baserade på lokal organisering. I Sverige ligger, trots allt, organisationsgraden på över 60 procent – och över 90 procent av alla företag har tecknat kollektivavtal. De företag som besökts av ”organizers” är till närmast 100 procent bundna av kollektivavtal. Det innebär bland annat att de är bundna av en förhandlingsordning och att både de och vi har ett ansvar för hur vi uppför oss mot varandra. Det glöms bort i organiseringsarbetet. Det är inte bra på arbetsplatserna och det gynnar inte det nödvändiga organiseringsarbetet i stort. Trots att vi har lagt flera miljoner på att rekrytera fler medlemmar blir vi inte fler, snarare färre.

Jag menar att organiseringsarbetet måste läggas om. Det bör organiseras så att vi tar fasta på de positiva erfarenheterna från de senaste åren. Men att vi också säkrar att verksamheten styrs lokalt och inlemmas i avdelningarnas övriga verksamhet, i en anda som svarar mot det ansvar som den fackliga rörelsen i Sverige har att bära.

I stunder som denna ska man också vara självkritisk. Det finns naturligtvis massor av saker som jag borde gjort. Exempelvis borde jag för länge sedan insett att den centralisering som inleddes för ett tiotal år sedan inte var optimal.

När facket i allt större grad behövdes lokalt bedrev vi en ensidig centralisering av i första hand administrationen. Men priset för en effektivare verksamhet blev sämre bemanning i avdelningarna, och sämre lokalkännedom. Vi bör använda organiseringsarbetet för att motverka den felaktigheten.

Vi bör också fråga oss varför vi bara är cirka 56 000 yrkesverksamma medlemmar i förbundet när Transports a-kassa ökar med cirka 200 nya medlemmar per månad, och nu är uppe i över 87 000 medlemmar. Troligen beror det bland annat på att tiotusentals ungdomar tvingas leva med mer eller mindre tillfälliga jobb i branscher som de inte vet om de kommer att stanna i. Det dröjer länge innan de får en yrkesidentitet och därtill kommer att de har ytterst vaga uppfattningar om vad en fackförening egentligen är.

Jag tror att vi har mycket att vinna på att satsa våra organiseringspengar på att informera de oorganiserade och de som endast är medlemma i a-kassan, om det fackliga medlemskapets totala värde, i stället för att driva fram onödiga konflikter i stora avtalsbundna företag. Oavsett vem eller vilka som kommer att leda Transport den kommande kongressperioden är detta en ödesfråga för förbundet.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Eddie Prüss

Så tycker vi om nya transportavtalet

Åkeri/Terminal/Lager. Lönehöjningarna är bra och tidigare inbetalningar till ungas pensioner efterlängtat. Men i framtiden måste vi sätta större tryck på arbetstidsförkortning. Så tycker några medlemmar om det nya avtalet som skrevs på i går.

Lars Lindgren

Lars Lindgren får internationellt toppjobb

Nytt uppdrag. Transports tidigare ordförande, Lars Lindgren, har fått nytt jobb. I september börjar han på Internationella Transportarbetarefederationen (ITF) i London. Uppdraget är att besöka ITF:s medlemsländer och kontrollera kampanjen mot bekvämlighetsflaggade fartyg bedrivs på rätt sätt.

Lars Lindgren

3 snabba frågor till Lars Lindgren …

… ordförande i Transport fram till mars 2017.

Wolt har inga anställda – och det är hela affärsidén

Debatt. I fem månader körde en av våra medlemmar matleveranser åt Wolt, och för detta arbete fick han sammanlagt 57 329 kronor före skatt för 484 arbetade timmar. En timlön på 118 kr, inklusive semesterersättning, som dessutom skulle ersätta alla kostnader för fordonet och hans egna pensionsinbetalningar.

%&!#€ idioter!

Krönika. Under några veckor varje sommar är jag fri från storstaden och kastar ungar, sambo och hund i bilen och nöter asfalt och grus runt om i Sverige. Målet är resan, eller vad heter det? Jag fick i alla fall åter ”chansen” att lägga extra mycket tid på vägarna och uppleva lite av det många transportarbetare får utstå dagligen.

När varningslampan lyser är det dags att lyssna

Debatt. AI framställs ofta som lösningen på framtidens utmaningar. Vi hör om ökad produktivitet, smartare arbetsplatser och nya möjligheter. Samtidigt växer oron bland arbetstagare. Det borde inte avfärdas som teknikrädsla. Det borde tas på allvar.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto Petrus Iggström

Svensk sommar

Överhettat. Det har varit en underbar sommar med resor i Sverige, utflykter och ljumma utekvällar. Men mest av allt sol på varma klippor och halvkalla bad i havet. Ändå hopar sig molnen och det är inte ovädersmoln utan bilderna av brandröken från Sydeuropa som tornar upp sig.

Jag, en ”eltrucker”

Åkeri. Eltrucker är kanske att ta i. Jag har bara kört ellastbil en gång i cirka 70 mil. Men känslan av välbehag är bestående och en glädje över att ingenjörerna i lastbilsbranschen hittat på en så vettig sak.

Apropå första maj!

Politik. Donald Trump kan knappast sägas vara något strategiskt geni. Men frågan är hur mycket man kan anklaga just honom för att hela världen är i gungning i bränslebristens spår.

Alexandra Einerstams senaste krönikor
Alexandra Einerstam

Semester – en klassfråga

Sommarsverige. Semestern är slut och jag är tillbaka på jobbet. I år har sommaren varit en karta över Stockholm med omnejd: Magelungen, Drevviken, Flaten och ibland Mälaren och Östersjön. Några dagar hade vi råd att hyra bil, annars har vi tagit oss fram med cyklar, SL och SJ.

Varför sitter så få ­arbetare i riksdagen?

Representation. I år är det val till riksdag, region och kommun. Arbetarklassen lyser dock med sin frånvaro i svensk politik. Det är inte en slump. Det är ett klasstak som stänger ute stora grupper från makten.

Från äta, sova, jobba, dö till ett liv som håller

Arbetstid. Vi jobbar fortfarande som om året var 1973 (då 40 timmars arbetsdag infördes). Arbetstiden har stått stilla men världen har förändrats. Arbetstiden ligger dock orubbligt kvar och resultatet blir att allt fler arbetare upprepar mantrat: äta, sova, jobba, dö.

Jag är stolt över Transport

Ordförandeord. Sommaren och semestertiden har tagit slut för de flesta. För egen del har jag hunnit med fyra veckors ledighet med väldigt mycket lugn och ro med tid för vila inför en sannolikt intensiv höst och vinter. Vi står närmast inför en valspurt, sedan valet.

Semester är en rättighet, inte en bemanningsreserv

Debatt. Semester är till för återhämtning. När semestern väl är beviljad är huvudregeln att den ska gälla. Att en arbetsgivare i undantagsfall kan återkalla semester bygger inte på någon uttrycklig bestämmelse i semesterlagen, utan på arbetsrättslig praxis och får bara komma i fråga under mycket speciella omständigheter.

Höstens val avgör: kvalitet eller lägsta pris

Debatt. När kommuner och regioner upphandlar verksamhet för miljardbelopp är det lätt att fastna i priset. Men våra skattepengar ska inte bara köpa den billigaste lösningen. De ska också köpa kvalitet, trygghet och schyssta arbetsvillkor.

Så närmar vi oss valet

Krönika. Om två månader är det dags att välja dem som ska representera oss såväl i Sveriges riksdag som i landets regioner och kommuner. Det märks alltmer på olika vis, också här i Transports tidning.

A-kassan är ett skydd mot lönedumpning

Debatt. Just nu är det onekligen intressanta tider inför valet. Under denna mandattid har Tidöpartierna lyckats driva igenom en reform som syftar till att få ut folk snabbare till nya anställningar om de blir arbetslösa av någon anledning. Men om oturen är framme kan resultatet bli att folk snabbare drivs från hus och hem i stället för det de faktiskt avser.

Du förtjänar ett mer fungerande arbetsliv

Ordförandeord. Vad händer med arbetstidsförkortningen som LO-kongressen 2024 beslutade om att driva som en prioriterad fråga? Ja, den frågan kan man ju två år senare med fog ställa, tycker jag.

;