Ett steg närmare ett nytt bevakningsavtal
Bevakning. Klockan är 15.48. Grå heltäckningsmatta. På bordet står röda och gula pappmuggar med urdrucket kaffe. Stolarna är omöjliga att sitta på. Halvligga funkar. Ventilationen spyr ut ett lågfrekvent buller som äter sig in i hjärnan.
Förhandlarna träffas med jämna mellanrum i ett separat rum någonstans i Svenskt Näringslivs stora huskomplex.
För resten av de fackliga ombuden är det väntan. Timmar av väntan. Som blir timmar av diskussioner.
Märket är avhandlat. Det förbannade märket som numera blivit ett mantra i avtalsrörelserna. Tre år och 6,5 procent. Sista året uppsägningsbart. Tre år och 6,5 procent. Tre år och 6,5 procent. Tre år och 6,5 procent…
Suckar och ilskna blickar. Hur gick det egentligen till? Var finns solidariteten mellan LO-förbunden?
Någon går ut i korridoren och hämtar ännu en kopp automatkaffe.
Semesterchocken
Snacket glider över på villkoren i bevakningsbranschen. De flesta i rummet är väktare och fackliga förtroendemän på stora bevakningsföretag. Thomas har jobbat 40 år i branschen, Susanne är inne på sitt 39:e. De andra ligger inte långt efter.
Bilden är överraskande samstämmig. En röst säger:
”Det här måste vara den enda bransch i Sverige där sommaren och personalens rätt till semester kommer som en överraskning varje år!”
Någon garvar, säger:
”Gapet blir bara större och större mellan chefer och folket på golvet. När sist var det något väktarbolag som visade sin personal uppskattning?”
”Ändå är vi så jävla lojala”, mullrar ett ombud. ”Varför sitter folk kvar när arbetstiden är slut och jobbar en halvtimme gratis? Man gör det för kunden…”
Facket och fritiden
Kårandan är inte densamma längre, inflikar en annan:
”Förr kunde väktare ta ett par ronderingar för en kollega som hade det tufft hemma. Nu tänker alla på sig själva. Man tar hellre en fika än ställer upp för en kamrat.”
Flera runt bordet tar upp det ideella fackliga arbetet. All fritid som läggs på möten och annat:
”Man får ofta höra att facket inte gör någonting. Själv jobbade jag 600 timmar ideellt för Transport förra året. Var det en slump att nästan alla mina företrädare i klubben hade relationer som slutade med skilsmässa?”
Klockan har passerat 17. Förhandlingarna är ajournerade. Transports delegation sitter kvar i konferensrummet och nöter vidare med kraven som parterna utväxlat. Till slut är det dags att bryta. Ombudsman Jerker Nilsson säger:
– Klockan halvnio i morgon samlas vi här igen. Vill ni äta gemensamt så gör vi det. Fast dricka betalar var och en själv.
