Davids krönika. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.
Jag har sett det förr och vet att det bara kan betyda en sak: att föraren skulle fortsätta idka inrikestrafik i Sverige med de tre nya körningar som lagen tillåter.
Läget på svenska vägar känns alltmer bisarrt. Visst, det finns svenska åkerier som går rätt bra. Men efter vad jag kan se ökar den utländska lastbilstrafiken hela tiden och då nästan bara med 17 meters EU-ekipage.
För miljön måste det vara en katastrof att järnvägens bangårdar står tomma samtidigt som de här korta, ekologiskt sett hjärndöda, billighetsekipagen dominerar godstrafiken i landet.
Jag tycker synd om svenska åkare. Att driva åkeri i Sverige i dag är snudd på en hjältegärning. Kraven ökar hela tiden på rena motorer och specialutrustade fordon samtidigt som de kan förlora sina uppdrag i princip när som helst.
Vad jag inte fattar är hur de ska klara pressen från utlandet, miljökraven, griniga kunder och att faktiskt vara schysta arbetsgivare.
Den press jag själv känner då jag kör i snöstorm i sextio–sjuttio kilometer i timmen för att hinna stanna på siktsträckan. Och ändå ständigt blir omkörd av trailerekipage i nittio, som kan köra på mig och tryck framåt och krossa mig om jag måste stanna för ett hinder. Den känslan är som en bild av hela åkeribranschen i dag.
Den som tror på en förbättring ska inte hoppas för mycket. Under åtta år av Alliansstyre skedde ingenting av värde för godstrafiken. Tvärtom lobbade Moderaterna i EU för att släppa den utländska inrikestrafiken i landet helt fri.
Sossarna har åtminstone gjort något: infört fastlåsning av lastbilar, höga böter för cabotage och ett beställaransvar.
De som till äventyrs tror att SD skulle göra något för åkerinäringen i en Alliansregering, ska veta att de exempelvis röstar emot sådant som kollektivavtal vid offentlig upphandling.
Men när julhelgen närmar sig och jag är på väg hem i årets sista nattkörning, finns det annat att tänka på.
För då jag passerar stugor där röken står rakt upp ur skorstenarna i vinternatten. När det lyser ur enstaka fönster där folk kanske bakar de sista pepparkakorna före jul. Eller, stärkta av glöggen, snart ska krypa ner och göra barn.
Då kan jag tänka att världen och livet ändå är vackert.
