Davids krönika. I en nattbuss på väg från jobbet kom jag i samspråk med föraren om våra respektive yrken. Han menade. – Att köra buss är bättre än att köra lastbil för här går paketen på själva. – Kan så vara, sa jag. Men mina paket är tysta och bråkar aldrig…
Jag har alltid tyckt att godstransporter är lite speciella. 30 ton bakom ryggen ger en diffus känsla av pondus. Att köra tom känns däremot nästan meningslöst. Ändå går cirka 17 procent av alla transporter i landet tomma.
Hur logistik fungerar är för mig, trots alla mina år i branschen, en gåta. Och jag tycker att speditörer ofta är extremt lata.
För säg att en låda ska transporteras från Malmö till Helsingborg. Då får den först åka lastbil upp till Jönköping för att där lastas om på en annan bil som ska till – Helsingborg. Varför inte bara låta den första bilen svänga in i staden och ställa av lådan?
– Det spelar väl ingen roll om några pallar får åka en extrasväng, säger säkert någon.
Men varje tonkilometer drar bränsle och skapar utsläpp. Jämför med om man skulle cykla med den där lådan. Hur jobbigt skulle inte det vara?
Järnvägen har blivit totalt utskåpad av utländska lastbilar. Trots att den mycket väl står sig ekonomiskt så är det tydligen för jobbigt för dagens speditörer att förstå kombitransporternas logik. Det är enklare att skicka i väg en utländsk lastbil som kan bli stående på någon parkering i dagar, ibland veckor, i väntan på returlass än att boka några järnvägsvagnar.
Att betala för sig verkar inte heller vara speditionsfirmornas grej. Ett fullvuxet ekipage behöver få in uppskattningsvis 250 kronor milen. Men det är inte ovanligt att bil och släp går Stockholm–Skåne för ett par tusenlappar. Alltså inte mer än vad själva upplastningen kostar.
Logistik är för åkare och chaufförer ett nollsummespel där den som kryper mest på priset får körningen. Allt medan de stora speditörernas profit stiger på varenda kartong. Och det är vi som kör och vi som konsumenter som till sist får betala för det.
