Alexandras krönika. Om bara några dagar är det nyårsafton och då hopar sig förväntningarna. Mitt i nyårskvällen står vi och tittar upp mot himlen där raketerna avlöser varandra. Och just där och då ska nyårslöften avges och löften staplas på varandra: sluta röka, träna mer, prioritera sömn, äta enbart vegetariskt mat.
Alla dessa krav på perfektion ska plötsligt infrias samtidigt (som om det nya året gav oss superkrafter).
Och första veckan går det riktigt bra. Alla löften hålls men så en dag misslyckas man med ett löfte, man kanske ”råkar” ta en prilla snus när stressen slår till och när tröttheten griper tag i en, ja, då skippar man träningspasset och då faller hela bygget. ”Skit i det här”, tänker man och så avfärdas samtliga löften på ett bräde.
Är det någon som känner igen sig? Själv har jag stått där år ut och år in med listan av ständigt växande löften och självbilden lika skör som tunn is. Och för varje gång jag brutit ett löfte har känslan av misslyckande vuxit sig starkare. Att sluta snusa? Det blev aldrig permanent utan blott och bart ett uppehåll på en månad eller två. Precis som med träningen eller det köttfria livet. Så fort jag halkade dit, kändes allt ogjort.
När nyåret 2025 inföll, avgav jag inga löften. Det nyåret valde jag i stället intentioner och dessa intentioner har förändrat min syn på förändring. Intentioner ger en utrymme att vara människa, man får ”falla dit” utan att allt är förlorat. Det går att börja om och det går att justera riktning. En intention är ju inte ett löfte.
Nu har det snart gått ett år sedan mitt senaste uppehåll från snus. Så länge jag närmar mig mina val med vänlig acceptans, snarare än hårda krav och totala förbud, växer en ny sorts styrka fram. Intentioner möter oss där vi är, inte där vi borde vara. Det gör dem så mycket bättre än nyårslöften (särskilt när löftena sväller och staplas på varandra tills de till slut rasar). Med intentioner finns alltid en ny chans. Så min uppmaning till er är att skita i nyårslöften och välja intentioner i stället. Gott nytt år!
