”Den som engagerar sig är dömd att avskedas”
Internationellt. I motvind försöker Transport och andra fackföreningar hjälpa iranska arbetare att organisera sig. Två iranska forskare vittnar om en svår situation.
Taxichauffören Saied Tagavi har lämnat uniformen hemma. Han bär slipover över en vit skjorta. Hans tunna vita hår är vältrimmat. Han pekar och styr vid det rum som LO-styrelsen brukar sammanträda i. Högst upp i LO-borgen på Norra bantorget i Stockholm. Han presenterar de oberoende forskarna Mohammed Majloo och Faroozan som kommer från Teheran, Irans huvudstad. De lämnar det ljusa sammanträdesrummet där de deltar i en konferens om arbetarnas och fackens situation i Iran. Vi hittar en avskild plats i en soffa under dämpad belysning för att prata i lugn och ro.
Mohammed Majloo skojar om att han är Irans mest oberoende forskare. I am nobody, säger han och ler. Hans yngre kollega, Faroozan, talar engelska med nordamerikansk klang när hon berättar.
– Vi är oberoende, och i och med det är det ingen som betalar för det vi gör.
I praktiken betyder det: En fri forskare kan inte få jobb på ett universitet, i alla fall om forskningen ska vara fortsatt fri.
I Sverige har arbetsgivare och fackförbund växlat krav efter årsskiftet. LO-facken vill ha 3 procent i löneökning och lite annat. Arbetsgivarna vill ge mindre. Sedan ska det förhandlas och de så kallade parterna har vissa stridsmedel att ta till.
Faroozan har utrett hur minimilöner och kollektiva förhandlingar går till i Iran.
Där sätts lönerna i ett arbetslivsråd som ligger under staten. Tre parter är representerade. Arbetarnas part är de islamska arbetarråden, som till viss del också ska se till företagens intressen. De är inte på något sätt fria eller obundna.
– Men det kommer tryck underifrån och många försöker verkligen förbättra arbetarnas villkor, säger Faroozan.
Små förändringar sker ibland. Förändringar som på marginalen kan trycka upp lönerna, en bit. Som ett erkännande av vad en arbetares levnadslön är. Just nu är minimilönen en tredjedel av den framräknade levnadslönen.
Fria fackföreningar finns i praktiken inte. Att strejka är inte lagligt.
– De få som finns har inte något inflytande. Ledarna är inte längre arbetare. Den som engagerar sig i en politisk fråga är dömd att avskedas. De blir avskärmade från arbetsplatserna. De trakasseras, arresteras eller får andra straff, säger Faroozan.
Muhammed Majloo:
– Personligen beundrar jag de som försöker få till det här. Men ärligt talat i min mening är de små fackföreningarna ingenting. De är finansiellt instabila och politiskt osäkra. De består mest av vänsterintellektuella och aktivister från medelklassen.
Faroozan fyller i:
– Ofta är det oorganiserade arbetare som protesterar och strejkar och de oberoende facken som kommer efteråt, de följer nästan protesterna. De har inget inflytande på arbetsplatserna.
Men har protesterande oorganiserade arbetare något som helst inflytande?
– Givetvis, säger Faroozan, de låter allmänheten veta om arbetarnas svåra tillstånd i Iran. De syns i media. Det är inte som att protesterna är helt i onödan.
En halvtimme in i intervjun meddelar Saied Tagavi att han måste åka. Han och Javaid Rehman, FN:s rapportör för mänskliga rättigheter i Iran, ska rusa till riksdagen för att möta svenska politiker.
Saied pratade med Transportarbetaren redan förra veckan. Då berättade han om målet med konferensen:
Att få till ett internationells samarbete som ska jobba för fria fackföreningar i Iran. Bland gästerna finns representanter från flera stora fackliga organisationer i ett antal europeiska länder, samt den internationella fackliga organisationen Ituc.. Fackföreningarna, forskarna och FN-rapportören ska lära av varandra. Ett annat mål är att arbetarnas och fackens situation ska komma med i en kommande FN-rapport om mänskliga rättigheter i Iran.
Är du hoppfull, Saied?
– Ja det är jag. Att alla kommer ger mig hopp om att vi kan lyfta frågan till internationell nivå.
Tillbaka i LO-borgen.
Vad kan den internationella fackföreningsrörelsen göra för att hjälpa Irans arbetare att organisera sig?
– Det är aktivisternas jobb att svara på det. Personligen kan jag inte rekommendera något, säger Faroozan.
Muhammed Majloo har en liknande inställning men tror sig veta vad aktivisterna vill.
– Jag tror att de främst vill ha stöd från organisationer i civilsamhället som fackföreningarna, snarare än stater. Om situationen syns i media blir kostnaden för att förtrycka arbetare större.
Han lyfter också fram den internationella storpolitiken som direkt avgörande för framtiden. Iran är hårt drabbat av sanktioner och fattigdomen är utbredd. Det tillsammans med avregleringar har gjort att 93 procent av alla arbetare har tillfälliga anställningar. Vid protester och strejker finns det alltid någon som är beredd att ta arbetarens plats.
För bara en månad sedan dödade USA den iranske generalen Soleimani i en robotattack i Irak. Iran skulle komma med en vedergällning. Hela världens höll andan och fruktade en militär upptrappning som i värsta fall kunde leda till krig i med oöverskådliga konsekvenser. I stället kom ett svar från Iran som av hela världen tolkats som en avspänning i konflikten.
– Jag var så rädd. Många av mina vänner var rädda. Hotet var så nära. Alla pratade om krig, om vad de skulle göra för att försöka skydda sina familjer, säger Faroozan.
– Det de fackliga aktivisterna vill mest av allt är att organisationer runtom i världen säger att man är mot ett krig i Iran. Tyvärr blir ett krig mot den islamska republiken också ett krig mot det iranska folket, säger Muhammed Majloo.
