Anders Teglund ska snart gå på sitt kvällsskift.
Close
Anders Teglund ska snart gå på sitt kvällsskift.
Close

Coronakris i kulturen blev budjobb och bok

Mötet. När pandemin slog till blev kulturarbetaren, pianisten och förläggaren Anders Teglund cyklande matbud på Foodora. Han engagerade sig fackligt och skrev en bok om sitt år på sadeln.

På elementet ligger handskarna kvar sedan senaste skiftet i regn. Det är fredag. Bara några timmar

tidigare kom en pall med kartonger. En av kartongerna ligger uppsprättad bredvid samma element. Cykelbudet heter Anders Teglunds bok. Den handlar om hans oväntade arbetsår i pandemin.

Innan vi blev mästare på att tvätta våra händer och medelklassen fick möjlighet att hänga tvätt på kafferasten var Anders Teglund just färdig med en föreställning han skulle framföra med sin sambo. Han skulle spela piano och hon skulle teckna, skjuta upp allt på en duk. Han brukade också ha helt små konserter i människors hem. En handfull människor fick sitta, stå, eller gärna ligga ner och lyssna på hans akustiska pianomusik, framförd med gästhemmets pianos egen personlighet. Det är svårt, nej, omöjligt att göra något sådant på ett coronasäkert sätt.

Pengarna började sina och Anders Teglund tänkte att kanske skulle han söka jobb på Foodora. Där kunde han både tjäna pengar och kanske också skriva något.

Uppsagd

Den här fredagen får han också ett mejl från sin chef på Foodora. Anders Teglund har jobbat med korta anställningskontrakt, en eller tre månader långa, i över ett år.

– Jag blev uppsagd i dag.

Hans chef säger att det är på grund av att han bytt bort för många pass och inte jobbat sina timmar.

– Men de har ju godkänt varje byte.

Han tror inte att det är på grund av boken, som både handlar om hans liv som mångsysslande kulturarbetare, livet som matbud i ett kulligt Göteborg och livsvillkoren för hans jobbarkompisar.

Snarare att det är på grund av det fackliga engagemanget.

– Företaget har en historik av att göra så mot fackligt aktiva. Jag vet flera som har drabbats av det på olika sätt.

Uppvuxen i Luleå

Arbetsplatser kan vara olika. Anders Teglund växte upp i Luleå och flyttade till Göteborg som 18-åring. Han jobbade först på en Statoilmack, men där var det inte bra. Chefen som också var franchisetagare hade för vana att skälla ut sina anställda dagligen. Anders Teglund hamnade snart på en OKQ8-mack. Han berättade för den nya chefen om den gamla arbetsplatsen. Då fick han en uppmaning.

– Det här är facket. Du ska vara med. Så är det bara. Det är en jättestor skillnad och något man inte förstått som nittonåring. Jag jobbade på macken i sju år, utbildade mig, fick jobb på kommunen i Borås. En helt annan sorts arbetsplats. Där berättade chefen redan vid introduktionen om vilket fack jag borde vara med i och frågade om jag ville bli engagerad. Jag förstod inte då, men gör det nu, hur lång tid det tar att bygga upp. Till att man bara föds upp och tar för givet att det ska finnas vissa rättigheter på en arbetsplats. I min bok har jag försökt visa hur långt det är till att buden ska nå den nivå som andra i Transport har.

Välbetald vd

Samma vecka som intervjun har affärspressen skrivit om att Foodoras moderbolags vd Niklas Östberg numera är en av tyska börsens bäst betalda. Med runt 460 miljoner kronor i ersättning förra räkenskapsåret.

Anders Teglund har skrivit om förtvivlade budkollegor som hankar sig fram på skrotfärdiga cyklar, eller ser sina arbetsredskap bli stulna, utan tillräckligt med pengar på kontot för att fixa dem eller i värsta fall köpa nya. Hur tänker Anders Teglund när han hör att Niklas Östbergs höga ersättning motiveras med att vd:n tagit en större risk utan garanti för framgång?

– Jag tycker verkligen att det är förminskande, provocerande. Först slår jag bort det. Jag orkar inte. Men det är skitstörigt. Hela affärsmodellen han har varit med och konstruerat bygger på att buden chippar in själva. Sedan ska restaurangerna betala 30 procent till Foodora, så de går knappt runt heller.

Anders Teglund har räknat ut vad det kostat honom att jobba på Foodora. I snitt tjänade han 135 kronor i timmen. Under lite mer än ett år som deltidsarbetande matbud har han köpt nya lampor (de gamla blev stulna), han har köpt ett bra bygellås (det gamla rostade sönder) och så har han servat cykeln på en riktig verkstad (vintercykling sliter ut kedja och drev fort). Hans långt ifrån nya cykel är ganska bra, men den ägde han sedan tidigare. Bara att hålla cykeln rullande har enligt Anders egna beräkningar kostat runt 40 kronor i timmen.

– Jag tycker att Niklas Östberg ska vara ödmjuk och säga tack till alla bud som betalat 40 kronor i timmen för att vi ska få det här företaget på benen.

I ett litet rum i Lagerhuset vid Järntorget i Göteborg jobbar Anders Teglund med sitt och broderns förlag Teg Publishing. Foto: John Antonsson
I ett litet rum i Lagerhuset vid Järntorget i Göteborg jobbar Anders Teglund med sitt och broderns förlag Teg Publishing. Foto: John Antonsson

Driver bokförlag

Anders driver tillsammans med sin bror Jonas Teglund förlaget Teg Publishing. Anders jobbar från Lagerhuset vid Järntorget i Göteborg. Hans förlag har gett ut Augustprisvinnare och namnet har ingen koppling till Umeåstadsdelen Teg (ett vanligt missförstånd).

I huset där han jobbar finns flera förlag och tidskrifter. På väg ut för fotograferingen visar Anders Teglund sin ”hemliga” utgång. Genom en annan hiss än den som tvingar honom att passera pentryt kunde han smita ut från förlagshuset, ut på Göteborgs gator i sina rosa arbetskläder, med den stora ryggsäcken.

– I början tyckte jag att det var jobbigt med statusfallet, som var jättestort. Att gå från att vara en vanlig konsument på stan. Till att vara en del av den utsatta lågstatusgruppen. I mina vanliga kläder syns det inte att jag har lite pengar på kontot. Men har jag en rosa dräkt på mig anar man att jag är någon som får kämpa. I början var det nervöst och jag kände skam. Sen kom jag igenom det, och har nått till det att jag känner tacksamhet för det jag ändå har.

Livsöden

De flesta av Anders Teglunds arbetskamrater på Foodora kommer från ett annat land än Sverige. I boken får vi läsa om livsöden fyllda av kamp. För att klara månaden och för att hitta sprickor i den allt högre muren som står i vägen för permanent uppehållstillstånd. Anders Teglund pratar om en migrationspolitik och en arbetsmarknadspolitik som två kugghjul som inte kuggar ihop.

– Man ska jobba för att kunna få uppehållstillstånd, men i själva verket går det inte ihop ekonomiskt till en inkomst som tillåter människor att stanna. Arbetsmarknadspolitiken klarar inte av att hjälpa dem och de får inte ihop en sysselsättning som räcker till försörjning. De får stångas med Migrationsverket men kommer inte in i det svenska systemet. Foodora och liknande företag är bra på att fånga upp de här människorna och ge dem ett jobb. Därför tror jag att många är glada att jobben finns, för de hade inte fått något annat. Men det är bara lön för dagen. Ska vi ha det så?

Vad är det för typ av bok då? Han har skrivit en dagboksliknande berättelse där skildringar av livet som kulturarbetare och bud varvas med varandra.

– Boken handlar om budjobbet. Men jag vill också skriva in min plats i stan. Jag är inflyttad men har bott här i snart 20 år. Det är ändå min hemstad nu, men jag är inte jätterotad historiskt, som så många som lever i större städer.

När du spenderar tid på gatorna, känner du att du gräver ner dina rötter mer då?

– Det funkar. Det uppskattar jag jättemycket. När jag började med boken undrade jag hur det är att vara ett cykelbud, vad de andra cykelbuden har för livsvillkor. Jag tog cykelbudet som ett vittne av klassystemet i stan och hur man möter klasskillnader.

Fackligt engagerad

Anders Teglund har funderat en hel del på Arbetarrörelsens historia och framtid. Han undrar om inte vissa gått vilse och berättar att det Folkets hus han står utanför ska byggas om i samarbete med miljardären Petter Stordalen.
Anders Teglund har funderat en hel del på Arbetarrörelsens historia och framtid. Han undrar om inte vissa gått vilse och berättar att det Folkets hus han står utanför ska byggas om i samarbete med miljardären Petter Stordalen. Foto: John Antonsson

I boken får vi läsa om hur Anders Teglund intresserar sig mer för politiken och facket. Hur han mejlar till Transport (först utan att få svar) och börjar läsa på. Han pratar med kollegorna om arbetsmiljön och deras rättigheter. Till slut går han själv med i Transport och blir engagerad. Då har han redan hört uppmaningen från flera andra: ”Du som är svensk. Du har en plats i samhället och måste göra något. Vi som är från Asien är för utsatta och behöver jobben”.

– Det var lite av en uppmaning som jag inte tänkt på förut, säger han. Okej, då kan jag göra något, men vad fan då?

Vad har du legat och grubblat på om natten?

– Jag är lite lösningsorienterad. Jag har gått in i det här som kulturarbetare i grunden, inte reporter. Jag är van att starta upp och producera någonting. Inte bara samla berättelser utan också säga: Kan vi trycka upp affischer? Jag har funderat mycket över hur fan man ska göra för att få till facklig organisering och samla buden. Vad ska vara en samlande kraft när alla jobbar så utspritt? Det blir jag inte riktigt klok på. Jag träffade politiker som jobbar med frågorna i riksdagen. De frågade: Vad ska vi göra? Och jag vet inte, med det här räcker liksom inte till.

– Men då tänker jag. Om folk skulle förstå vad buden har för liv och hur arbetslivet är. Se dem mer som människor. Då kommer en massa bra effekter av det, hoppas jag.

Finns det något du är rädd för i mottagandet av boken?

– Jag är mest rädd för att andra bud ska känna att jag inte förstår dem utan använder dem för egna syften. Det är ju helt sant, jag har gått in och jobbat och ska sedan sälja min bok på en marknad. Men jag har varit helt transparent från början om att jag ska skriva en bok. Många vill berätta och bli sedda. Särskilt om man är utsatt för något påfrestande, om man är ensam och utför en ouppskattad uppgift i ett främmande land.

”Bruksmusik”

Pianisten Anders Teglund tycker att det är ”skitmäktigt” om någon somnar under hans konserter.

–  Jag spelar bruksmusik, sömnmusik. Jag kan tycka att kultur kan vara bara mat. Då gillar jag liksom att de lägger sig ner, är jätteavslappnade och somnar. Då har de gett sig hän.

Är det här en bruksbok?

– Jag vill att den ska vara lättillgänglig. I så fall ska man läsa boken för att få förståelse för hur jobben är, men också hur det gick till när ett kollektivavtal kom till. Det uppstår inte bara. Jag presenterar skärvor av hur mycket folk jobbar i en slags utsiktslös tillvaro. Det kommer ett ganska svagt avtal, men det är ett slitjobb som ligger bakom det. Ett slitjobb som ska göras om och om igen. Det är också så musik och kulturarbete går till. Flera jobbar och saker misslyckas. Något är lite bra, nästa är succé, nästa misslyckas. Man gör omtag hela tiden i ett maratonset. Den här skivan blev skit, då gör vi en till. Det är väldigt oglamoröst. Och man fortsätter bara för att den här grejen är viktig.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Utsikt från Lars-Gunnar Ivarssons fönster. Bilden är manipulerad. Originalet är ett foto av Lars-Gunnar Ivarsson.

Budet, bågarna och böckerna

Litteratur. Tidningsbudet Lars-Gunnar Ivarssons verk utgår från egna personliga intressen. Men böckerna talar om det allmängiltiga, berättar om vägen. Oavsett om det handlar om svenskamerikanen Svens livsresa, en invasion under ökenkriget 1941 eller motorcykeln Indian 741 B Military.

Martin Kertész har testat många yrken. ”Jag skulle gärna jobba som ballongclown på heltid”, säger han.

Uppdrag: glädjespridare

Mötet. ”Jag vill ha en clown, pappa!” ”Vad gör clownen?” ”Knyter ballonger!” Alltihop började när Martin Kertész dotter fyllde fem år och skulle ha kalas.

Lars Sjölund på gamla konditoriet i Årsta. Foto: Lilly Hallberg

Lars Sjölund visar Kirunas förvandling

Mötet. I 43 år körde Lars Sjölund sopbil i Kiruna. Hans bilder och texter har väckt mycket uppmärksamhet. Bland annat har han under flera år dokumenterat den förvandling som pågår i hemstaden.

Kultur
Utsikt från Lars-Gunnar Ivarssons fönster. Bilden är manipulerad. Originalet är ett foto av Lars-Gunnar Ivarsson.

Budet, bågarna och böckerna

Litteratur. Tidningsbudet Lars-Gunnar Ivarssons verk utgår från egna personliga intressen. Men böckerna talar om det allmängiltiga, berättar om vägen. Oavsett om det handlar om svenskamerikanen Svens livsresa, en invasion under ökenkriget 1941 eller motorcykeln Indian 741 B Military.

Att träffa barn och sprida glädje är det bästa med ballongartisteriet, tycker Martin Kertész. En mångsysslare och föreningsmänniska, som sprutar ur sig idéer. Bara tiden ville räcka till… Foto: Justina Öster

Uppdrag: glädjespridare

Mötet. ”Jag vill ha en clown, pappa!” ”Vad gör clownen?” ”Knyter ballonger!” Alltihop började när Martin Kertész dotter fyllde fem år och skulle ha kalas.

Mattias Schulstad har sammanställt LO:s upphandlingsguide.

Upphandlingar sänke för LO-branscher

Offentliga upphandlingar. Färdtjänst, avfallshantering, skolskjutsar, vård och omsorg – varje år upphandlas verksamhet för över 800 miljarder kronor med skattepengar. Fast för många branscher är offentliga upphandlingar ett sänke. LO har gett ut en guide för att återta kontrollen.

Månadens medlem
Annelie Edholm är Koreafrälst. Varje dag lyssnar hon på pojkbandet BTS. ”De har musik för vilket humör som helst, väldigt sällsynt”, säger hon.

”Jag gillar inte orättvisor”

Terminal. Annelie Edholm fann kärleken och flyttade från Stockholm till Jönköping. Blev terminalarbetare och djupdök i facklig utbildning och arbetsmiljö. Som sambon. På ledig tid ljuder koreansk musik i Annelies hörlurar och hon föredrar tv-serier, gjorda i Korea.

Månadens medlem
”Jag är en inventarie i Skärnäs hamn, har snart varit fast anställd i 25 år. Så jag ska få en guldklocka! Jag kom säkert hit som baby i vagn också, med mamma och pappa”, säger Linda Gröning.

Gladiatorn i Skärnäs hamn

Hamn. 18 år gammal började Linda Gröning som ”extring” i Skärnäs hamn. Då hade hon redan sommarjobbat och städat där ett par år. Annars är Linda mest känd som Gladiatorvinnare. Hennes, sambons och döttrarnas fritid går i träningens tecken.

Dyrtider
”Nu tänker jag mig för mer när jag tar bilen och gör fler ärenden på samma tur”, säger Lars Erik Kvick.

”Vi har bytt ut pellets mot bergvärme”

Privatekonomi. Boendet och bilar slukar mest av hushållskassan. – Räntekostnaden för huslånet har i stort sett fördubblats sen inflationen slog till. Men det är väl som det är. Vi har haft väldigt fina år innan, tycker färdtjänstförare Lars Erik Kvick.

Hallå där!

Marko Juvonen

…regionalt skyddsombud och en av initiativtagarna till ett utbildningsmaterial för gravida i bevakningsbranschen.

Lars Sjölund på gamla konditoriet i Årsta. Foto: Lilly Hallberg

Lars Sjölund visar Kirunas förvandling

Mötet. I 43 år körde Lars Sjölund sopbil i Kiruna. Hans bilder och texter har väckt mycket uppmärksamhet. Bland annat har han under flera år dokumenterat den förvandling som pågår i hemstaden.

Mhamed Åkahim, Mahmond Idris Alamin och Mahmut Muzappar. Foto: Johm Antonsson

Hjälper du polisen, taxichaufför?

Enkät. Polisen har bett taxiförare att vara uppmärksamma och ringa 112 om de ser misstänkta personer. Det har hänt att ungdomar tagit taxi till bensinstationer för att fylla petflaskor och dunkar med bensin och starta bränder, som en del i gängkrig och kriminalitet.

Hallå där!

Tommy Wreeth

… Transports förbundsordförande som till tidningen Dagens Industri (DI) säger att han vill se global kamp mot Tesla.

Hallå där!
Det var mycket stress som släppte när Qorban Naderi fick permanent uppehållstillstånd. Nu kan han börja planera för framtiden.

Qorban Naderi

…som kom ensam från Afghanistan till Sverige när han var 15 år. Han utbildade sig till lastbilschaufför och fick fast jobb efter studenten. Trots det var han inte säker på att få stanna i Sverige. Men nu har han fått permanent uppehållstillstånd.

Månadens medlem
Ann-Sofie

”Jag gillade jobbet direkt”

Miljöarbetare. Ann-Sofie Hermansson trivs som renhållningsarbetare efter att hon för fyra år sedan tvingades bort från politiken. Hon gillar att vara fri efter jobbet och att slippa det politiska spelet.

Månadens klubb
APM Terminalsklubbens ordförande Daniel Börjesson och kassören, tillika skyddsombudet, Peter Saltvik. Foto: John Antonsson

Arbetsmiljön största utmaningen

Hamn. Transports klubb på APM Terminals i Göteborg har flera stora utmaningar. Den kanske största: arbetsmiljön ska vara bra samtidigt som jobb försvinner med automatisering.

Först i världen med fyrfack

Miljöarbete. I Södertälje rullar sedan sommaren en eldriven sopbil med fyrfackssortering. Den är hittills världsunik och används för att hämta hushållsavfall. I kommunen finns även planer på att producera egen el till fordonsflottan.