Avtalsrörelsen i backspegeln
LO har förlorat allt inflytande över lönebildningen. Makten ligger numera helt hos industrin. Det hävdar kritiska röster i Transport efter de senaste turerna i avtalsrörelsen.
Löner och löneutveckling har blivit en allt hetare potatis, sedan LO på 1990-talet slog in på en väg som innebar större återhållsamhet. Genom måttliga lönelyft skulle inflationen hållas nere och Sverige skulle stå sig starkare mot omvärlden.
En bärande tanke var att löneökningarna för de anställda inom industrin skulle bli normerande för alla. Det är en roll som har ifrågasatts av andra i LO-familjen.
I den förra avtalsrörelsen fick LO:s industrifack rejält på skallen. Trots att alla förbund enats om att driva samordnade krav, gick IF Metall sin egen väg. Utan att snacka med övriga fack tecknade man ett tvåårsavtal med historiskt låga lönelyft.
För resten av LO blev kallduschen om möjligt ännu blötare när det stod klart att arbetsgivarna surrat sig hårt vid rodret. Ingen enskild arbetsgivarorganisation skulle tillåtas sticka iväg vid förhandlingsborden. Arbetsgivarnas taktik blev framgångsrik. Förbund efter förbund tvingades skriva på avtal som gav 0,9 procent första året och 2,6 procent det påföljande.
Våren 2011 drog det ihop sig till ny avtalsrörelse. I LO-borgen kom samordningsfrågan upp på bordet. Skulle de 14 förbunden enas igen? Skulle man agera tillsammans?
Den 9 maj 2011 presenterade industrifacken plötsligt ett nytt så kallat industriavtal. Det är en konstruktion som funnits sedan 1997 och som satt upp egna spelregler vid löneförhandlingarna för arbetare, tjänstemän och arbetsgivare i industrisektorn.
I sin nya tappning gick avtalet längre än de tidigare. Nu stadgades att Industriavtalet skulle stå över andra eventuella uppgörelser. Men hur skulle industriavtalet fungera ihop med en eventuell LO-samordning? Gick överenskommelserna över huvud taget att förena?
När frågan kom upp i LO:s styrelse blev debatten hätsk. Svaret blev till slut ett tveksamt ”ja”. Från alla utom från Transport som reserverade sig.
I LO fortsatte sedan diskussionerna om en ny samordning. Knäckfrågan blev kvinnopotten, en särskild satsning på lågavlönade kvinnor.
Resultatet blev att tre industrifack ställde sig utanför samordningen – IF Metall, Livs och GS. Övriga elva LO-förbund anslöt sig och enades om att gå ut och kräva 860 kronor i lönelyft, plus 100 kronor i en särskild jämställdhetspott för grupper som tjänar under 22 400 kronor.
I Transport väcktes farhågor. Skulle industrin återigen gå ut först och teckna ett avtal på låg nivå? En uppgörelse som alla andra löntagare skulle tvingas underkasta sig…
I dag har profetiorna besannats, menar man i Transport.
IF Metall gick in i ringen först och skrev på ett avtal som bara gav 2,6 procent på ett år. För de allra flesta av LO:s arbetare är det långt under samordningskravet på 860 kronor. Näst på tur stod Byggnads, som nådde 774 kronor. Det motsvarar 2,6 procent för de relativt välavlönade byggjobbarna. Det var alltså inte ända fram, men betyget drogs upp av att avtalet omfattade alla. Även lågavlönade byggstädare, där 774 kronor faktiskt motsvarar över fyra procent i lönehöjning.
Efter Byggnads har Handels och Fastighets gjort upp. I Transports led har avtalen inte väckt någon entusiasm. Handels butiksanställda fick visserligen 710 kronor, men medlemmarna har fått betala varje krona över 2,6 procent med andra försämringar. Mest har unga och nyanställda fått offra.
Märket är alltså ristat i sten. Igen. Av industrifacken.
”Även medlarna är satta under förmyndarskap! Transport är det enda förbund som kan vara öppet kritiskt. Vi var de enda som sa nej när LO-styrelsen tog ställning till industriavtalet och samordningen” mullrar en besviken transportare.
Hur ska Transport göra nu? Utkämpa en ensam kamp under samordningens sönderblåsta fana?
Vad händer när samordning kommer upp på LO:s dagordning nästa gång? Vad talar för att Transport ska gå med då?
