Davids krönika. En vanlig dag. E4:ans alla långtradare från öst med mest konsonanter på kapellen kör om mig, där jag ligger i åttiotvå kilometer i timmen. En del klarar det med marginal. Andra felbedömer avståndet och går in alldeles för nära så att jag tvingas bromsa eller gå ut i kanten. Men det gör inget för jag lyssnar på en fantastisk ljudbok: Vredens druvor av John Steinbeck.
Liksom jag färdas huvudpersonerna i boken genom sitt land i en lastbil. Fast deras är mycket sliten och de reser västerut genom Amerika från Oklahoma till Kalifornien. På flaket och i hytten har de hela släkten och några till.
De, liksom hundratusentals andra, är lantbrukare som har blivit bortkörda från sina marker av bankerna då de inte kunnat betala räntorna. I Kaliforniens hoppas de få jobb på fruktodlingarna.
Den gamla Hudsonlastbilen är minst sagt skraltig och för den motorintresserade är boken som en reparationshandbok då bilen hela tiden vill falla samman. Men männen, framför allt sonen Al, får den att hålla ihop på ett mirakulöst sätt och de tar sig både över bergen och genom Nevadas öken. Det här är verkligen en trettiotalets roadmovie!
Men när de kommer fram till Kalifornien, ett böljande grönt landskap med fruktodlingar så lång ögat når, börjar problemen på allvar. Visst, det finns jobb. Men lönen … Den räcker knappt till mat för dagen.
De kallas Oakies av lokalbefolkningen och de bor i tältläger, så kallade Hoovervilles, där de ständigt blir trakasserade av poliser och riskerar få sina tält nedbrända av lokala band (i Sverige hade de kanske varit en del av SD:s svans).
De resande mot Kalifornien är mestadels hyggliga människor som hjälper varandra så gott det går. Särskilt i slutet av boken, där det som händer nästan får mig att falla i gråt.
Men de är utstötta. Amerika är ett nybyggarland och de som en gång erövrat jorden är rädda att de hungriga nykomlingarna i sin tur ska ta den ifrån dem.
Jag lyssnar medan jag kör genom ett försommargrönt landskap. När jag stannar vid en vägkrog utanför Jönköping, njuter jag av kaffet som jag kan köpa utan att behöva vittja plånboken på de sista centen. Väl medveten om hur tunn vår välfärds hinna är. En dag kanske vi alla driver runt efter vägarna och ser våra kära gå bort av sjukdomar och undernäring.
I det läget kan amerikaner börja hata amerikaner, västtyskar hata östtyskar, svenskar hata nysvenskar. Kanske är det oss själva vi ser i alla de trashankar som flyr för att söka ett bättre liv. Är det därför hatet kan uppstå? För att vi är så rädda?
