Davids krönika. Årets lilla löneförhöjning har kommit och snart drar nästa års avtalsrörelse i gång. Efter vad man kan läsa blir det ett normalt avtal inom transportbranschen. Ett som följer industrins så kallade märke. Alltså drygt två procents lönelyft. I vart fall arbetsgivarna verkar nöjda. Men hur kan de vara det?
De tycker att de kommer billigt undan. Men varje dag får jag ett antal jobberbjudanden på nätet: ”Vi är ett glatt gäng som nu utökar åkeriet”. Eller ett åkeri norr om Stockholm som på stående fot erbjuder 34 000 i månaden för någon långkörning.
Ändå är det bara de hoppfulla som annonserar. Flera åkare säger att det är meningslöst eftersom ändå ingen söker jobben. Tv har också visat reportage där stora linjeåkerier har tiotals bilar som ingen vill köra, stående på gården.
Då är det inte så konstigt att det ”glada gänget” gärna vill utöka sin verksamhet och ta hand om jobben – fast de har ju inte heller något folk …
Hur intressant är det för blivande chaufförer med ett avtal på runt 27 000 kronor i månaden? När lönerna borde ligga på långt över 30 000 för att någon ens ska söka sig till branschen.
Folk protesterar inte längre med vilda strejker och upprop. Man ”röstar med fötterna” i stället och överger det man inte tror på.
För de flesta vet numera vad det innebär att vara chaufför: att likt en robot jobba jämt och sällan hinna hem till kvällsmaten – om man ens är i hemstaden när arbetstiden är slut.
De runt artontusen man får ut efter skatt räcker knappt ens till att försörja en halv familj. Så för att få upp lönen behövs ett oändligt antal övertidstimmar och traktamenten. Som i sin tur omöjliggör just ett familjeliv. För vem vill vara tillsammans med en person som aldrig är hemma?
Skälet till att lönerna hållits nere hittills är till viss del den internationella konkurrensen. Men den verkar det faktiskt börja bli lite ordning på nu. Till och med rumänska åkare som etablerar sig i Sverige skriver kollektivavtal.
I stället är industrins stora våta dröm att det ska komma AI–robotar som kan köra lastbilarna. Ingenjörerna grubblar och grubblar, inte bara över hur man ska kunna köra förarlöst, utan också hur man ska få till automatiska lastningar och lossningar (Kanske ett ”walking floor” som skickar ut godset direkt på backen?)
Stora saker är på gång – hoppas man. Men vi med mänskliga händer måste ändå börja få den lön vi är värda för ett arbete som är långt mer komplext än vad många tror. Och till slut är det nog ingenjörerna som kommer att ersättas med AI-robotar. Långt före chaufförerna.
