Davids krönika. Det är mörkt nu. Min mamma har gått bort. Solen skiner visserligen nästan för jämnan men hos mig är det ständig halvskymning.
Det har inte varit någon vidare vår i år. Först var det damen i en Tesla som inte begrep att man måste minska farten när man kör in till en mack. Hon fick sladd, körde på mig så att jag fick en flygtur som hette duga.
Och nu min mor som fick hjärtstopp 86 år gammal. En hög ålder kan man tycka, men ändå en stor förlust.
En mamma är alltid en mamma.
Med mammor är det mycket. Många män verkar söka en kvinna som är en look-alike av deras morsor, åtminstone själsligt. Likadant kan det vara med kvinnor, fast med dito pappafigurer.
Andra söker motsatsen till sina föräldrar. De har helt enkelt fått nog av dem i unga år. Till dem hör jag.
Jag lämnade familjen i tidiga tonåren i ett slags förebyggande syfte. Kanske för att förhindra att själv bli övergiven. Eller för att det inte gick att stanna i den situation som var. Klokt var det nog hursomhelst.
Men ändå, det jag fruktat mest hände nu när jag var på väg hem med lastbilen från Köpenhamn. Hemtjänsten ringde och sa att mamma var vissen.
Jag körde allt som gick och hann precis till sjukhuset och kunde hålla hennes hand då hon gick bort.
Hon led inte och slapp det hon var mest rädd för: att bo på ett hem eller ligga länge på sjukhus.
Jag tänker ofta på mammor och deras barn. En dimension här i världen som vi ofta glömmer. Ett samband mellan två personer som inte liknar något annat hur mycket vi än försöker förneka det.
Min mamma var min ilska, min kärlek, min ömkan, min gåta. Allt och ingenting begrep jag av henne. Mor och barn var för evigt förenade. Starkare än något broderskapslöfte mellan frimurare någonsin kan bli. Ända tills nu när hon borta, någonstans i universum kan man tänka.
Men försommaren har kommit och myrorna i skogen knogar på till stackarna. Livet går vidare – om än med en dimension mindre.
