Debatt. Det finns i dag många exempel på att färdtjänsten är en central samhällsfunktion med mycket stora och allvarliga problem. Man kan med fog börja tala om kris!
Sena eller helt uteblivna transporter, smutsiga och trasiga fordon. Förare som kör för fort och osäkert. Förare som saknar tillräckliga språkkunskaper och eller god serviceanda. Detta utgör endast några exempel. Men de är inte några undantag, utan mer regel. Tillbud och allvarliga incidenter sker dagligen. Det ser lite olika ut i landet men tendensen är densamma.
Nu har det, enligt undertecknade, gått så långt att det inte går garantera en väl fungerande och säker färdtjänst. Något som allmänheten förväntar sig och lagen faktiskt kräver. Som en konsekvens av detta har upphandlande enheter på flera håll i landet fått bryta ingångna avtal på grund av att transportbolagen helt enkelt inte kan sköta verksamheten, med mycket stora kostnader och komplikationer som följd.
Sanningen är den att färdtjänsten mer och mer blivit en lågbudgetbransch och följden, särskilt i storstäderna, har blivit en slags ”vilda västern-kultur”.
Konsekvensen är en stor omsättning på personal och att det nu råder allt större brist på erfarna och professionella förare. Då ska man också komma ihåg att färdtjänstyrket bygger på en längre tids erfarenhet, som handlar om ett antal år i yrket. Detta drabbar i första hand kunderna och snart kan man med fog fråga sig: Vem vågar sätta sig i ett färdtjänstfordon. Särskilt om man är sjuk och svag?
Detta är inte värdigt en central samhällsfunktion som färdtjänstbranschen, och mycket talar för att vi mycket snart nått vägs ände. Samtidigt med denna nedåtgående kvalitetsspiral, så ställs det allt större krav och press på färdtjänstförarna. Det blir också allt tuffare för de transportbolag som försöker hålla en god kvalité och i sin tur även huvudmännen samt som nämnts inte minst dem som färdtjänsten är till för, nämligen kunderna. Allt har således blivit en allt ondare cirkel.
Under de nu rådande förhållandena går det inte att blunda för problemen och det är således dags att vi alla tillsammans tar ansvar för denna mycket viktiga och centrala samhällsfunktion. Detta gäller ansvariga politiker, arbetsmarknadens parter, länstrafikbolag, handikapprörelsen, transportbolagen och dess förare, brukarna, allmänhet och medierna. Därför inbjuder vi nu alla dessa grupper över hela landet till fortsatt debatt, för att tillsammans finna lösningar på krisen inom färdtjänsten.
