Veteranbilsrally lockade skåningarna ur husen
Magnus Knutsson samlar på SJ-bussar. Han har 25 stycken hemma på gårdsplanen utanför Jönköping. I år kom han med en Scania-Vabis, årgång 1966, till Pärlrallyt. Fast Magnus kom inte ensam. Med sig i bussen hade ett 20-tal andra veteranbilsentusiaster.
”Samtal med föraren är förbjudet under körning. Det är ett HOT mot SÄKERHETEN.”
Bokstäverna är skrivna i ilsket rött på originalskylten från 1966. Fast Magnus Knutsson snackar ändå. Han är klädd i tidstypisk SJ-uniform och vrider varv efter varv på den jättelika benvita ratten.
Vi har precis startat i rallyt och är på väg från Helsingborg mot målet i Vallåkra. Fast inte raka vägen. Tvärtom. Rallyt sträcker sig över 90,5 kilometer genom byar med namn som Strövelstorp, Kropp och Påarp. Utefter vägen sitter åskådarna tätt och beundrar karavanen.
Magnus växlar flitigt och motorn som vid det här laget hunnit avverka 95 000 mil råmar under den nötta grålackerade huven.
Varför samlar man på bussar? Magnus ler överseende:
– Min far drev ett bussåkeri. Han ville inte att jag skulle bli busschaufför, men hur det nu var började jag köpa in gamla bussar när SJ la ner verksamheten.
Äldsta bussen är tillverkad 1946 och den yngsta 1976. Alla är brandgula eller gula, som var den ursprungliga SJ-färgen. I dag hyrs bussarna ibland in av filmbolag som vill återskapa autentiska miljöer. En buss är med i den nya filmen om Monica Zetterlunds liv.
Magnus säger:
– Det är väl tur att någon stolle samlar på bussarna. SJ själva har bara två, en från 1936 och en från 1952. De brukar låna av mig.
Bakom förarplatsen sitter två kartläsare – Christian Ljunggren och Lars Peterson. Christian har kört buss i 20 år, men övergått till lastbil. Lars driver ett litet åkeri utanför Stockholm tillsammans med pappa, 90 år.
Christian körde buss i Härjedalen och Jämtland och gillade de gamla sortens fordon som tog både passagerare och gods. Han har hunnit avverka fyra fackförbund under sin förarkarriär: Statsanställdas förbund, Seko, Kommunal och nu Transport.
Killarna och många av de andra passagerarna som nu tagit plats i Magnus Knutssons buss känner varandra genom alla Pärlrallyn.
– Jo, det är en väldigt social grej. Det är samma gäng som brukar följa med. Vi kör ner redan på fredagen, bor på Scandic och tar färjan över till Helsingör, förklarar Lars Peterson.
Det är svårt att inte fascineras av de över 180 gamla fordonen som anmälts till rallyt, som förstås inte är något rally i traditionell mening.
Vid starten i Ättekulla industriområde stod två gamla Ford TT i fantastiskt skick. En av dem är från 1924. Den ägs av Anders Näslund i Hofors. Han berättade att bilen ursprungligen såldes till en hemmansägare. Priset för chassiet var 1 925 kronor.
Bilen beställdes med ”de lux”-utrustning. I framvagnen har den två bladfjädringar i stället för bara en, som sitter parallellt med framaxeln. Det var tänkt att ge bättre väghållning.
En annan av de startande är Martin Forsgård från Habo. Han kör bil och släp, Scania, anno 1967. Vid starten öste speakern, Stefan Bengtsson, lovord över ekipaget som är en replica av en bil som åkeriet hade i trafik för 40–45 år sedan.
Hur kommer det sig att så många människor i Sverige lägger så mycket tid och pengar på gamla bilar?
– Nja, säger Martin Forsgård eftertänksamt. Mest är det tid som gått åt och visst är det väl tokigt egentligen. Men det här jobbet är speciellt och det är nog speciella människor som jobbar i åkeribranschen.
