Vem bryr sig om en vanlig arbetares vardag?
Kultur. När Helsingborg bygger en ny stadsdel i Oceanhamnen finns de med: berättelserna om kaffet på Ingas café, hur kvinnokarlen Rune Takläggare flirtade och när den spritsmugglande vaktmästaren åkte fast.
I stad efter stad har hamnarna tryckts ut från centrum. De ersätts av bostäder i fina lägen. I Helsingborg är planering, rivning och byggande i full gång. På Oceanpiren och Oslopiren blir det nya kvarter, inte långt från dagens containerhamn.
– Men det var något som skavde i mig. Höll vi på att bygga en stad utan historia?
Jessica Engvall, kommunikationschef på Helsingborgs stad, berättar om sin oro. Och hur hon mötte samma grubblande hos etnologen och forskaren Elisabeth Högdahl.
– Jag är intresserad av vardagen, av de människor som aldrig nämns i historieskrivningen om framgångsrika konsulter. Och jag tror att det finns många berättelser kvar i huvudet på folk som hållit till i hamnen från 1950-talet och framåt, säger Elisabeth Högdahl.
De två fick klartecken för ett projekt – och under ett år har de samlat historierna, publicerat dem på webben och spridit ny kunskap till stadsplanerare, byggherrar och den som ska hitta på gatunamnen i den nya stadsdelen. Starten var att hitta människorna som ville vara med.
– Det var svårt. Folk tyckte inte att de hade något stort att berätta, att vardagen inte är något att prata om, säger Jessica Engvall.
Men så hörde en pensionerad kranförare av sig. Han hade mycket att säga, men blev också dörröppnaren som fick andra att ta kontakt.
Bara de nertecknade smeknamnen (eller kanske öknamnen) andas vardagshistoria: Ljuset från Lund, Kalle Gurka och Lillgurkan, Igelkotten, Prosten och Potatisen. Och så kranföraren Tjocke Gullberg, ihågkommen inte minst för sin vana att sitta i hytten och äta på en falukorvsring.
En träff med Mannekängen, eller Rolf Landin som de flesta säger numera, ger ännu mer känsla för livet i Oceanhamnen för 50 år sedan. Det var han som satte fart på etnologen och kommunikatörens insamling.
– Som stuvarna slet. De lyfte koppartackor och kaffesäckar för hand. Efter en tid fick de selar. När det behövdes en ny stuvare fick de andra rösta fram vem som skulle få jobbet. De andra fick fortsätta stå i ropet och varje dag hoppas få höra sitt namn, berättar han.
En av dem berättar i vardagsinsamlingen: ”Jag kom ner till ropet tidigt på morgonen och möttes av dödspatrullen, två barska män, som valde ut gubbar för dagens jobb. De som redan var registrerade pekades ut först. Men vi nya extringar som inte hade något nummer, fick vänta till sist. Då fick vi nummer men ingen speciell utbildning eller genomgång.”
Foto: Lena Blomquist
Själv fick Rolf Landin jobbet som kranförare 1964. Började en halvtimme tidigare och var kvar senare än stuvarna, och tjänade bra på övertiden. Somrarna var bra, då var det bar överkropp i kranen, mycket solande och kanske ett bad från Oslopiren. Middagsrasten var en och en halv timme lång och mackorna medhavda. Vintrarna kunde däremot vara ett helvete.
Men hamnen var inte bara jobb. Lars Lillé har berättat hur han och hans kompisar hängde där: ”Vi fiskade krabbor. Min kompis farsa var stuvare så vi kollade ofta båtarna när dom lastade av. Då fick vi en massa frukt.”
Jessica Engvalls och Elisabeth Högdahls förhoppning är att historier som dessa ska vända på processen i framtida stadsplanering. Att utgångspunkten blir människors minnen och vardag.
