Vem behöver en förarhytt?

Skulle lastbilshytterna tillverkas i plåt eller trä? Gav trä sämre krockskydd? Det var en stridsfråga mellan landets ledande hyttillverkare på 1950-talet. Det rapporterade motorskribent Stefan Andersson på ett välbesökt seminarium på Elmia.

Från trä till plåt. Det var rubriken på en föreläsning där hela fokus låg på hytten – det krypin som ska skydda yrkesföraren både mot krockskador och väder och vind. Stefan Andersson visade en ström av bilder, de första från tiden när chauffören satt helt oskyddad.

– Även i vårt klimat satt man ute och körde. I dag framstår det som helt obegripligt.

Andersson klickade fram en bild på en timmerbil där en man rattar ett fordon fullastat med grova stockar. Det finns varken hytt eller framstam. Med sig i sätet har föraren en liten flicka.

– Man vågar inte ens tänka på vad som skulle hänt om föraren tvärbromsat eller krockat, förkunnade föreläsaren.

Han konstaterade sedan att det var först i slutet av 1920-talet som lastbilarna började få något som liknande hytt. I början var det bara tak och möjligen en vindruta. Sedan gick utvecklingen snabbt. Eller i vart fall snabbare. Förarna fick hytter med dörrar – om än spartanska.

Enligt Stefan Andersson hade lastbilstillverkarna byggt även hytterna, men nu kom en ny trend. Fristående firmor specialiserade på just hytten, och ibland påbyggnader som skåp och flak.

En av de tongivande fabrikörerna var Be-Ge Persson i Oskarshamn. Han blev huvudleverantör till Scania. I norr fanns Nyströms, som fick Volvo som storkund.

De båda bolagen hade olika filosofi. Be-Ge byggde med trästomme och Nyström började tidigt med hytter ”Helt i stål”. I Floby fanns en annan stor aktör – en träskotillverkare som inte oväntat satsade på trä.

I början av 1950-talet hade både Be-Ge och Nyströms digra produktprogram, som också innefattade sovhytter. Stefan Andersson klickar fram nya bilder och på några syns Be-Ge-hytter med både hel och delad framruta.

När försvann den delade rutan, undrade någon.

Stefan Andersson sa:

– När frågan ställdes till fabrikören själv blev svaret att det inte var så planerat. Det styrdes mest av hur stora glasrutor glasmästaren råkade ha i lager för tillfället.

I början av 1960-talet hade flera tillverkare skaffat stora plåtpressar och nu kunde man forma taken i ett stycke. Plåten vann terräng.

Vid den här tiden hade säkerheten hamnat mer i fokus och företagen förde in slagprov i marknadsföringen. I april 1961 infördes också myndighetskrav. Alla lastbilshytter skulle klara slag mot tak och front, och efteråt skulle dörren gå att öppna.

Vid sidan av säkerhet efterfrågades högre komfort. 1956–1957 tog Be-Ge fram den första fjädrade förarstolen. Det blev succé och andra hyttfabriker fick krypa till korset och köpa stolen från värste konkurrenten i Oskarshamn.

Några år innan hade det kommit justerbara stolar. På en av dem hade fabriken helt sonika satt en vanlig domkraft under sitsen. Man pumpade några slag och fick bättre utsikt.

Så småningom kom luftfjädrade stolar och luftfjädrade hytter och luftfjädring på hela chassiet.

Fast då är vi framme i modern tid.