Ordförandeord. Det är med en stark känsla av besvikelse jag skriver denna krönika. Eller förbannad är tyvärr ett bättre ord. Inte mycket har blivit rätt i världen på senare tid, milt sagt. Jag tänker främst på LO:s och medlemsförbundens hantering av samordningen i avtalsrörelsen.
Besvikelsen gäller både i hanteringen av arbetstidsfrågan och det siffersatta lönekravet.
Regeringsbildningen går också för tillfället illa. Sedan störs jag personligen av att Ryssland tillåts vara med i hockey-VM, även om detta inte är en facklig fråga.
Vart är samhället och LO på väg egentligen? Bevisligen struntar industriförbunden fullständigt i LO-kongressens beslut om att korta veckoarbetstiden. Ännu värre är kanske att flera förbund inom tjänstesektorn bara dansar med och duckar frågan – trots att vi är fler förbund och medlemmar inom just tjänstesektorn?
Och när Transport faktiskt står upp för LO-kongressens beslut så innebär det att vi tvingas till att ställa oss utanför LO-samordningen. Jag vet faktiskt inte om man ska skratta eller gråta åt eländet?
En sak är dock säker: Transport kan klara en avtalsrörelse utan LO:s stöd, det har vi gjort förr och det kan vi göra igen. Men hur starkt är LO utan oss och vilket stöd kommer tjänstesektorn få från industrin när det ”brinner till” på allvar?
Jag blir nog tyvärr mer förbannad än besviken när jag tänker efter. Tack och lov är Transport ett förbund som förr, nu och i framtiden klarar en fajt på egen hand. Det är tack vare våra medlemmar som står upp för det som är rätt och riktigt. Fattade beslut gäller, oavsett vad industriförbunden tycker och tänker.

