”Värdeväktarna är oroliga”
Huvudskyddsombudet Magnus Kinnunen på värdebolaget Loomis i Stockholm ser allvarligt på situationen med i genomsnitt ett rån per vecka. – Det är jättemycket! Jag känner av en ökad oro bland personalen, säger han.
Frågan tas ofta upp bland personalen i lunchrummet, berättar Magnus Kinnunen.
– En del av våra anställda är småbarnsföräldrar, kvinnor och män, och de är av naturliga skäl mer oroliga.
Tillsammans med Loomis operativa chef och säkerhetssamordnare brukar han åka till rånplatsen för att träffa drabbade anställda. Magnus Kinnunen har också kontakt med säkerhetsavdelningen och en nära dialog med företagsledningen kring de ökade riskerna. Blir faran för stor för de anställdas liv och hälsa kan han lägga skyddsstopp, och stoppa arbetet.
– Jag har ställt frågan vad företaget tänker göra. Tyvärr finns det ingen snabb nobellösning, då hade vi fått den. Det handlar om att tala med kunderna och ändra våra jobbrutiner. Att helt förhindra rån är dess värre inte möjligt. Då måste man stoppa arbetet helt.
En viktig åtgärd är enligt Kinnunen följebilar, som kör efter värdebilarna, skyddar personalen och håller uppsikt över avvikelser.
– Dubbelbemanning är alltid en fördel, men flertalet rån har tyvärr riktats mot tvåmansbesättning.
Vid ett rån nyligen förekom uppgifter i media om en värdeväktare som tagit väskan och sprungit ifrån rånarna.
– Vi har väldigt tydliga instruktioner för hur vi ska agera och att vi ska göra som gärningsmännen säger, punkt slut. Men vi klandrar absolut ingen som hamnat i den här pressade situationen för att ha gjort fel.
– Det är svårt eller omöjligt att förutse hur man reagerar. Vissa blir chockade och släpper väskan direkt, andra blir förbannade och håller i väskan medan andra kanske springer därifrån.
Majoriteten av transportörerna, som utsatts för rån, tackar ja till samtal med en beteendevetare, förklarar Magnus Kinnunen.
– Vi uppmuntrar till det. Det är alltid bra att snacka med en utomstående part.
Han har också egen erfarenhet av ett rånförsök.
– Jag blev lite chockad och tankarna drog igång om vad som kunde ha hänt, just där. Det är ingen rolig situation, det känns extremt kränkande och tungt mentalt, säger han.
Olika människor reagerar på skiftande sätt efter att ha blivit utsatta. Vissa behöver vara borta från arbetet längre än andra, några veckor upp till en månad. En del klarar inte alls av att återgå till värdetransportjobbet utan begär nya arbetsuppgifter. Det går att ordna ibland, men inte alltid.
– Fast vi försöker förstås jobba för det. Efter att Panaxia försvann har Loomis vuxit med 30 procent. Det ökar möjligheterna till omplaceringar, säger Magnus Kinnunen.
Han motsätter sig utslagen i en del domar och försäkringsbeslut, med innebörden att värdeväktare ska räkna med att bli utsatta för rån.
– Det är jätteolyckligt att man resonerar så. Det är aldrig ditt fel om du blir rånad! Självklart ska du alltid få ersättning för sveda och värk från dina kollektivavtalade försäkringar, via AFA, men så är det inte i dag.
Ett av skälen till att Loomis väktare så ofta utsätts för rån kan vara att företaget är stort och välkänt, resonerar Magnus Kinnunen. Han pekar på en förbättring som även Arbetsmiljöverket tagit upp.
– Man borde ha automatisk uppföljning av personer som utsatts för rån, exempelvis efter tre, sex, nio månader och ett år. Ibland kommer starka reaktioner senare eller bubblar upp igen.
