Våldet mot vakterna
Varje år görs 1 300 polisanmälningar mot personer som varit våldsamma mot ordningsvakter. Men till Arbetsmiljöverket rapporterar arbetsgivarna bara 150 fall av våld eller hot mot bevakningspersonal. Den stora skillnaden tyder på att säkerhetsarbetet i branschen haltar, konstaterar Transports Mikael Rolf, som slår larm om siffrorna.
Ordningsvakter som mött våld i vardagen är många:
– Det var blod överallt. I bussen, på honom, på oss, berättar Tedde Tzoanidis som skulle omhänderta en starkt drogpåverkad man.
– Då kände jag ett hårt slag i huvudet bakifrån och får blod i hela ansiktet, berättar Carolina Nolasco som skulle avvisa två berusade killar från tunnelbanan.
I båda fallen dömdes männen för våld mot tjänsteman och fick fängelse eller skyddstillsyn. I det ena fallet gav arbetsgivaren krisstöd, i det andra inte. I just dessa fall rapporterade arbetsgivaren till Arbetsmiljöverket enligt lagen.
Mikael Rolf, ordförande för Transports Stockholmsavdelning och ordningsvakt, begärde ut statistik över anmälningar från de båda myndigheterna. Han är upprörd över att så få fall rapporteras till Arbetsmiljöverket när polisanmälningarna är så många.
– Hur kan bevakningsbranschen sälja trygghet till sina kunder om den inte kan garantera tryggheten för sina egna anställda, säger Mikael Rolf.
De båda siffrorna – 1 300 polisanmälningar och 150 rapporter till Arbetsmiljöverket – är inte direkt jämförbara.
Statistiken över det allvarliga brottet våld mot tjänsteman gäller enbart ordningsvakter.
Rapporterna om hot och våld till Arbetsmiljöverket gäller all personal i bevakningsbranschen. I denna större grupp ingår alla från receptionister över väktare och ordningsvakter till högsta vd.
– Arbetsgivarna borde alltid utreda de fall som leder till polisanmälan och anmäla dem till Arbetsmiljöverket, säger Mikael Rolf.
Enligt Mikael Rolf signalerar statistiken att det finns stora brister i företagens arbetsmiljö- och säkerhetsarbete. Han ifrågasätter om de rutiner som tas fram av företagsledningarna med stöd av materialet från Bevakningsbranschens yrkes- och arbetsmiljönämnd (Bya) når ut i vart enda skrymsle i organisationerna.
Mikael Rolf stöder sig inte bara på statistiken. Arbetsmiljöverket har de senaste åren vid två tillfällen riktat tillsyn mot branschen i regionala satsningar.
Den ena granskningen omfattade företag i Stockholms, Uppsalas och Gotlands län. Bristerna var så stora att verket utarbetade tuffa krav som skulle gälla hela Sverige.
Ett par år senare granskades alla län i Norrland. I den tillsynen riktade verket anmärkningar mot nio av tio bevakningsföretag. Den vanligaste anmärkningen var ofullständiga riskbedömningar av bevakningsobjekten. Hälften av de inspekterade företagen hade inte gjort en enda.
Vart femte företag saknade rutiner för att anmäla hot och våld till Arbetsmiljöverket.
Verkets tillsyn har lett till förbättringar, men Mikael Rolf är inte nöjd.
– Vi får larmrapport efter larmrapport om brister i arbetsmiljön. Vi kan komma till rätta med detta om arbetsgivare och fack agerar gemensamt, men initiativet bör i första hand komma från arbetsgivarna som har arbetsmiljöansvaret.
– Jag efterlyser en handlingsplan med konkreta åtgärder från branschen. Vi borde ha en nollvision för våld mot personalen.
Från golvet vittnar ordningsvakt Simon Bartosz om brister i säkerhetsrutinerna.
– I branschen har en bekvämlighetskultur utvecklats. Många kollegor använder inte skyddsväst.
– Jag brukar knacka den jag jobbar tillsammans med lite skämtsamt på bröstet för att kolla. Det brukar leda till bra diskussioner om nyttan med väst.
Men bristerna finns ända upp i ledningen, enligt Simon Bartosz.
– Först och främst måste man jobba med attityder och se till att skyddsutrustningen används. Det är viktigt att företaget sätter tonen inför de anställda.
Arbetsgivarnas branschexpert håller med om att polisanmälningar borde följas av en anmälan till Arbetsmiljöverket.
– På den punkten kan det brista en del, säger Björn Ericsson, Almega Säkerhetsföretagen.
Men han ifrågasätter den statistiska jämförelse som Mikael Rolf gör. Ingen vet hur stor andel av polisanmälningarna som gäller krogmiljöer där frilansande ordningsvakter dominerar.
– I princip tar inte bevakningsföretagen dessa uppdrag.
Eftersom polisen statistik inte skiljer på anmälningar från branschens företag och frilansande ordningsvakter ”ljuger den lite grand”, säger han.
Mikael Rolf försvarar sin jämförelse:
– Nej, arbetsgivarna kan inte skylla ifrån sig bara för att de frilansande ordningsvakterna står för en del av statistiken.
Almegas Björn Ericsson hänvisar också till parternas gemensamma arbete i Byas styrgrupp för arbetsmiljön där både vice vd:ar och HR-chefer deltar.
– De påverkar enormt mycket i sina företag. Jag är förvånad om man inte ser att vi jobbar med den är frågan.
Martin Miljeteig, central ombudsman i Transport med ansvar för arbetsmiljö och skyddsombudens verksamhet, håller med arbetsgivarna om att styrgruppen för arbetsmiljön på Bya generellt sett fungerar bra.
– Men det går lite långsamt ibland.
Det finns däremot inga garantier för hur arbetsmiljöarbetet sköts ute på företagen. Almegas Björn Ericsson säger att det inte finns några garantier för hur företagen sköter sig och Martin Miljeteigs erfarenhet är att det skiftar.
– Vissa företag har väldigt bra rutiner, andra inte och i de fallen är det inte okej. De företag som saknar riktiga rutiner ska sätta sig ner med skyddsombudet och samverka om hur arbetsmiljöarbetet kan förbättras och vilka utbildningar som behövs.
Han, liksom Mikael Rolf, efterlyser bättre handlingsplaner, men inte på central nivå för hela branschen utan på företagsnivå.
– Ja, handlingsplanerna ska ligga så nära företaget som möjligt och anpassas till den egna verksamheten.
