Gick du och röstade? Varför röstade du som du gjorde? Tar du demokratin för given? Är du beredd att stå upp för den? Det är dags att börja snacka med varandra.

Kultur. ”Det är i dag vi måste agera om vi vill ha en demokrati i morgon”. Förintelsens överlevare Hédi Frieds ord biter sig fast. Väktaren Niklas Strand tycker att vi ska våga ta snacket vid fikabordet. Vad kan du göra för att skydda demokratin?

Författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink fick ett samtal. 94-åriga Hédi Fried, som överlevt nazisternas folkmord under andra världskriget och sett vad människan är i stånd till, sa: ”Vi måste göra något för att skydda demokratin.”

Resultatet blev en liten grön handbok för demokrater, som nästan ryms i bakfickan. Den kan halas fram vid fikabordet, i studiecirkeln, på folkhögskolan.

23 författare, politiker och tänkare ger sina svar på frågan om vad du och jag kan göra när klimatet hårdnar i samhället och på sociala medier. När politiker och journalister föraktas. När människor känner uppgivenhet och ilska över att inte bli lyssnade på – och det älskade och hatade demokratiska styrelseskicket ifrågasätts.

Demokrati kan översättas med folkstyre och folkmakt. Makten i Sverige ska utgå från folket i fria val. Du väljer och är du missnöjd röstar du på ett annat parti nästa gång. Vad ligger i andra vågskålen? Autokrati, lika med envälde, diktatur, expertvälde. Att du och jag är för dumma för att vara med och bestämma över hur vi vill utforma vårt samhälle? Så: lämna det i händerna på en stark ledare, som vet folkets bästa.

Elisabeth Åsbrink är en av Demokratihandbokens redaktörer. Hon börjar med att dämpa undergångsstämningen. Demokratin inte är akut hotad, säger hon, men den har en del svaga punkter. Åsbrink pekar på folkrörelserna, som arbetarrörelsen och facket, vilka i likhet med de politiska partierna tappat medlemmar. Att segregation och ojämlikhet ökar. Att kunskaps- och inkomstklyftorna vidgas. Att journalistiken blivit allt mer ”stadsfixerad och lämnar landsbygden åt sitt öde”.

Journalisterna ska granska vad politikerna gör, säger hon som tidigare jobbade på Uppdrag granskning. Det gör ont i henne varje gång en lokaltidning eller ett bibliotek läggs ner, och Åsbrink tror att konsekvenserna blir större än vi anar.

Men så kommer hennes men. Undersökningar visar att svenskar har större tillit och i allmänhet betraktar människan bredvid som en person att lita på. Förtroendet är betydligt högre än i länder som utsatts för krig och ekonomisk kollaps, som Serbien och Grekland.

Visst håller det på att förändras, liksom förtroendet för myndigheter och institutioner, men det är ändå viktigt att komma ihåg som något specifikt svenskt, tycker Elisabeth Åsbrink.

Så med risk för att det kan låta lite löjligt och smått, stannar hon vid: tillit. Som motmedel mot antidemokratiska krafter. Mot terrorister och extremister, som spelar på våra fördomar, piskar upp rädslan och vill ta makten över våra liv. Författaren skrev om det efter attentatet på Drottninggatan.

Hur gör vi då?

Småpratar, ser varandra i ögonen, tar upp en tappad vante. Vi delar den här bänken på busshållplatsen. Vi är olika, men respekterar varandra ändå. Fast.
I ”ifåneriets” tidsålder har vi blivit sämre på det mellanmänskliga, gömmer oss gärna i våra mobiler, påpekar Elisabeth Åsbrink. Hon läste nyligen en bok om mellankrigstiden En tysk mans historia. Vad hände när nazismen växte fram? Människor slutade prata med och se på varandra, svarar hon.

Vad får vi mer för råd i handboken?

Att våga vara lite obekväma och argumentera för människors lika värde, även om vi förstör stämningen på festen. Att se tecknen på ondska, de små stegen, glidningarna i språket. Och inte vänja oss. Att tänka på vad vi säger, mildra tonläget och hejda vår mest dräpande replik.

Vi ska inte nöja oss med en tumme upp på Facebook, att bara vara kunder och konsumenter utan stiga fram som medborgare, engagera oss i föreningar och organisationer. På det sättet fortsätter vi utveckla demokratin, menar skribenterna.

Tidigare framtidsministern Kristina Persson (S) skriver om vikten av att föra en öppen och respektfull dialog: ”Vi måste orka samtala även med dem som inte håller med. Demokratins fiender har också rätt att yttra sig. Det är inte den enskilda människan som vi avskyr utan hans eller hennes åsikter”.

Elisabeth Åsbrink instämmer. Motsatsen är stater där bara några få ståndpunkter tillåts. Hon är av judisk släkt, men ändå bekymrad över diskussionerna om att förbjuda nazistiska partier och grupper i Sverige. Börjar man tala om vilka åsikter man ska förbjuda är man inne på farliga vägar, anser hon. Människor ska få demonstrera på gatorna, säga vad de tycker och tänker. Det är demokratins grundpelare.

På 1880-talet fängslades socialdemokraterna Hjalmar Branting och August Palm för att de agiterade och ”hotade ordningen”, påminner Elisabeth Åsbrink. Det finns andra sätt att bekämpa rasistiska ideologier. Nazister som begår brott och våldshandlingar ska bestraffas.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider har tillsammans skrivit boken Populistiska manifestet. Där sluggar de vilt mot både höger- och vänsterpolitiker, som i konsumismens och marknadsliberalismens spår tappat kontakten med sina väljare. Stanna upp, gå i opposition, lyssna på vad människor säger. Ta in deras oro, råder Greider sitt parti, Socialdemokraterna.

I sitt svar på hur enskilda kan bidra till demokratin använder han den avrättade fackföreningskämpen Joe Hills ord: ”Sörj inte organisera er”. Gå med i ett parti, en rörelse, facket. Det gällde för 100 år sen och det gäller nu. Åsa Linderborg säger kort och gott: Hälsa på alla, tala med alla.

Så kommer vi till den svenska välfärdsstatens ömma punkt och inbyggda dilemma, som Elisabeth Åsbrink skriver om i sin bok, alla borde läsa, Orden som formade Sverige. Välfärden med skola, sjukvård, barn- och äldreomsorg bygger på att vi alla bidrar och betalar skatt. Men vad händer när alla inte har jobb, inte kan bidra – och pengarna inte räcker?

När det allmänna barnbidraget skulle införas 1948 oroade sig svenskarna för ”lösaktiga” och så kallat sinnesslöa kvinnor. De kunde inte tillåtas ”föröka sig ohejdat” och steriliserades i stora skaror, beskriver Åsbrink. Sedan kom turen till bidragsfuskarna, som hotade välfärden. Medierna svämmade över av artiklar.

Nu har det blivit invandrare och flyktingar som pekas ut som problemet, som stjäl pengar från gamla. Politikerna borde ha lyft dilemmat vid 1990-talskrisen när en halv miljon gick arbetslösa. Nu blev det Sverigedemokraterna som kapade frågan. Men, säger Elisabeth Åsbrink, problemet handlar inte om var människor kommer ifrån utan hur de ska få jobb.

Historikern och journalisten Henrik Arnstad har under sex år djupdykt i demokratin. Efter 351 sidor i boken Hatade demokrati landar han i ungefär samma slutsats som Åsbrink om hur vi utövar demokrati:

”Var lite hyggliga mot varandra”.

Fotnot: Citatet i början är ur Dagens Nyheter 8/9 2018, ”Hédi Fried: Det var så det gick till i Tyskland, det var små steg, man såg det inte komma.”