”Truckzonen är livsfarlig mark för chaufförer”

Torsdagen den 15 april 2010 hände det som inte får hända. Terminalarbetaren Frank Bylin krossade en lastbilschaufför under däcken på sin hjullastare. Nu är han en efterfrågad föreläsare och far landet runt med sin historia för att varna kollegor, gymnasieelever och arbetsledare.

Frank Bylin har tidigare beskrivit olyckan i Transportarbetaren. Just den här vinterkvällen träffar han 16 truckförare, varav en är tjej, på Schenkers terminal i Lunda, väster om Stockholm.

Om några timmar ska de gå på sitt nattskift. Deltagarna lyssnar allvarligt, med blickarna riktade mot Frank.

– Här framme ska bara jag stå, ingen av er, säger han. Jag ska bli ensam om det här. Det är därför jag står här.

Frank har jobbat som maskinförare i 36 år och de senaste dryga 25 på Schenker i Västerås. Där är han skyddsombud och arbetar dessutom på fler håll som maskininstruktör. Så det var ödets nyck som var framme den där vårdagen för snart två år sedan. Frank beskriver:

– Jag tittar i backkamera och speglar. Fyra meter bakom maskinen finns ingenting, så jag börjar backa.

Så plötsligt rusar en lastbilschaufför in i truckarbetarnas zon, bakom hjullastaren. För att skynda på arbetet och komma i väg vill han hämta en vara för egen maskin. Frank har inte en chans att se föraren.

– Jag krossade honom, från fötterna och upp genom hela kroppen. 17 ton fick han över sig, en arbetskamrat, som jag jobbat med i 20 år.

Arbetskamraten låg död på terminalgolvet tre, fyra meter från Frank när han på darriga ben steg ur hjullastaren för att se efter vem han kört över. Den bilden etsade sig för evigt fast i hans minne när han, på polisens order, stod kvar på samma plats i en timme och 48 minuter.

En ambulanssjukvårdare såg att Frank skakade och frös av chocken, men polisen hindrade vårdaren från att lägga en filt om honom.

– En av dem frågade mig: ”Vad har du för utbildning på den där?” Ingenting om hur jag mådde. De täckte aldrig över min döda kamrat heller.

Varje gång Frank står inför kollegor och arbetsledare inom Schenkerkoncernen, framför gymnasieelever och truckinstruktörer river han upp alla sår igen.

– När jag kör från Stockholm och hem till Sala igen kommer jag bara att tänka på olyckan. Det brukar ta mig två dagar att komma igen, men har jag hjälpt bara någon av er genom att berätta, så är det värt det.

Frank visar overheadbilder från olyckan. Det är knäpptyst i salen, när han tar till en strängare röst:

– I många år har jag tjatat om att det är för slappt med arbetskläder, både bland ”terminalare” och chaufförer.

Se på er själva, hur ni är klädda när ni ska ut och jobba? Det är under all kritik, bara mörka kläder! Ni ser inte era jobbarkompisar och de ser inte er. Ni ska ha gula varselkläder med reflex!

Frank skickar runt en uppsättning T-shirts och sweatshirts till deltagarna med orden:

– Kommer ni ihåg bilden av chauffören? Han syntes inte, han var svart fast det var mitt på dagen och solljus. Jag hade inte en chans, när han hoppade in bakom maskinen. Nu grubblar jag: Om han haft gul varseljacka, hade jag sett honom blinka till i backspegeln då? Hade han i så fall överlevt?

På Schenker i Västerås har en rad åtgärder vidtagits efter olyckan. Förutom att trycka på arbetsledningen om heltäckande varselkläder slår Frank ett slag för:

• ta fram regler, informera om dem muntligt, via informationsblad och skyltar
• truckförare: kika alltid i backkamera och speglar innan du backar
• chaufförer: håll alltid ögonkontakt med truck- och maskinförare
• dra tydliga linjer som markerar truckzoner, helst belysta på vintern
• förbud för chaufförer att kliva in i truckzonerna, annat än när de ska prata med terminalarbetaren som hanterar deras last
• säg ifrån, stoppa arbetet och rapportera förare som ”springer” i truckzonen till arbetsledningen
• enkel tillbudsrapportering med block som arbetarna bär i fickan
• dämpa farten och följ gällande hastighetsbegränsning, i Västerås gäller 20 kilometer i timmen i terminalområdet och 5 i hallen
• regelbundna skyddsronder med skyddsombud och ledning, uppföljning och åtgärder.

När Frank tystnar tar en av deltagarna till orda:

– Jag tycker det är jävligt modigt av dig att du ställer upp och berättar. Nu kommer jag att tänka till lite extra. Tidigare har man ibland varit så irriterad att man tyckt att chaufförerna som springer i terminalen får skylla sig själva. Efter det här kommer jag tänka till lite och sakta ner.

En annan beskriver arbetsplatsen som ”vilda västern” på natten och anser att varselkläder vore ”galant”, så att truckförarna slapp sitta på helspänn och vara rädda. Kollegan bredvid tycker att chaufförerna också borde ha varselkläder:

– De är riktigt farliga!

Frank håller med och säger att han kan gå till vilken förare som helst och säga:

– Sätt på dig västen. Ni har också rätt att säga till chaufförer att de inte får komma in på terminalen, ifall de inte sköter sig.

Truckansvariga Pierre Cauwenbergh påpekar att de anställda ska vända sig till arbetsledningen om de upplever att förare uppträder vårdslöst.

– Skriv en tillbudsrapport, det behöver inte vara en uppsats, så har vi lättare att vända oss till åkeriet och kräva åtgärder, uppmanar han.

Jobbarkompisarna Per-Erik Johansson och Stefan Alfredsson tycker det är konstigt att det inte händer fler olyckor än det gör.

– Det är många truckar och hög fart. Folk tänker sig inte för, att det är tunga maskiner vi hanterar. Alla slåss om det trånga utrymmet och värst är att det är så trångt. Chaufförerna är farligast, de leker med döden varje dag.