Transport laddar för omfattande konfliktvarsel

Transport har strandat förhandlingarna på tre avtalsområden. Nu väntar varsel om stridsåtgärder för alla tre yrkesgrupperna. – Beslutet att varsla togs av förbundsstyrelsen i går (tisdag, reds. anm.). Nu avvaktar vi rätt tidpunkt för att få bra effekt. Varslen kommer att läggas inom en vecka, säger förbundsordförande Lars Lindgren.

Förra veckan inledde Transport förhandlingar om nya löneavtal för åkerichaufförer, terminalarbetare och miljöarbetare. Efter flera ronder mot Biltrafikens Arbetsgivareförbund, BA, valde facket att avbryta överläggningarna.

I måndags inledde förbundet lönematchen även för bevakningsbranschen, med Almega som motpart. Även här slutade förhandlingarna med strandning.

Lars Lindgren säger:

– Stridsåtgärder är definitivt inget självändamål, men nu tvingas vi varsla för att sätta tryck på arbetsgivarna. Tyvärr har Transport de senaste avtalsrörelserna hamnat i ett läge där det inte går att föra förhandlingar med arbetsgivarna.

– I vart fall inte förhandlingar i den bemärkelse jag menar. Vi möts av en sorts diktat, en tvångströja som trätts på oss av industrins parter. Hela LO:s beslutsapparat kopplas in för att mejsla fram ett samordnat krav. Det förvandlas sedan till ”märke”. En benhård ram för alla förbund.

Det här är tredje avtalsrörelsen som Lars Lindgren leder sedan han tillträdde som förbundsordförande våren 2009.

Han är märkbart frustrerad. I grunden förklarar han sig positiv till att LO-förbunden samordnar sig och driver gemensamma krav mot arbetsgivarna.

Så har skett de senaste avtalsrörelserna. I den förra valde dock flera tunga industriförbund att stå utanför – eftersom man inte ställde upp på satsningen på en särskild kvinnopott.

Det som gör Lars Lindgren upprörd och besviken är bristen på solidaritet och dialog när industrisektorn gång på gång tecknar avtal som ligger långt från den ”samordning” LO-förbunden enats om.

Den här gången skrev industrifacken på ett treårigt avtal, som ger totalt 6,8 procent i lönelyft. Avtal som automatiskt blir riktmärke både för arbetsgivarna och för statliga Medlingsinstitutet.

– Samordningen utgick från ettårigt avtal och lönepåslag i kronor, förklarar Lars Lindgren. Alla som tjänar upp till 25 000 i månaden skulle ha 700 kronor mer. Därutöver gällde 2,8 procent. Upplägget var bra och skulle ha utjämnat löneskillnaderna i LO.

– Nu fick vi något annat och jag valde att reservera mig när uppgörelsen behandlades i LO:s styrelse. Jag accepterar inte att avtalet sätts som norm, som märke. Varken avtalets längd, nivån eller det försäkringspaket som ingick, är acceptabla.

Det nuvarande samordningskravet på ett årigt avtal och krontalspåslag – lika för alla upp till 25 000 kronor – beslutades av LO:s representantskap. LO-styrelsen fick sedan förtroendet att räkna fram ett realistiska belopp. Lindgren tycker att det är anmärkningsvärt att styrelsen bara kör över representantskapet.

För ett par dagar sedan gick LO-ledningen ut med en pressinformation där man betonade att alla förbunden står enade. LO skriver:

”Alla LO-förbund kommer att stå upp för varandra i den fortsatta avtalsrörelsen. Man är överens om treåriga avtal med löneökningar på 6,8 procent räknat på avtalsområdets genomsnittsförtjänst men minst 1 740 kronor.”

Lars Lindgren är inte imponerad:

– Den svåra frågan ställdes aldrig på presskonferensen. Kommer IF Metall, om en begäran hamnar hos dem, verkligen att vidta sympatiåtgärder för att Kommunals lågavlönade kvinnor ska få 1 740 kronor mer på tre år?

– I Transport har vi den senaste veckan försökt få gehör för krontalspåslag i våra avtalsförhandlingar, men möts bara av procentsnack från Almega och Biltrafikens Arbetsgivareförbund.

Transportsbasen Lindgren önskar att det fanns större förståelse för de enskilda förbundens förutsättningar:

– Vi är ett centraliserat förbund. Vi har massor av små arbetsplatser, där det inte går att bygga upp stora starka fackklubbar. Därför tvingas vi ha förhållandevis mycket detaljregleringar i våra kollektivavtal. Det går helt enkelt inte att lösa frågor i lokala uppgörelser.

– Vi behöver större frihet att förhandla. Just nu råder ett feltänk i LO. Det hävdas hela tiden av den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara löneledande. Men det finns inte ens en analys av varför det ska vara så. I vart fall har jag inte sett någon.

Lars Lindgren är oroad över framtiden. Det finns, påpekar han, stora förväntningar hos medlemmarna på förbättrade arbetsvillkor, inte minst när det gäller lönerna:

– Samtidigt sitter vi fast i ett ”märke” och kan bara diskutera detaljer. Hur länge är LO-medlemmarna beredda att betala avgift till ett fack som inte längre tror att det går att slåss för förbättringar, annat än på marginalen?

Facket är just nu inne i en förvaltande fas. Rörelsen är i första hand inriktad på att bibehålla vunna framgångar, menar Lars Lindgren:

– Förhoppningsvis kan vi komma igen i en ny våg. Man ska vara klar över att arbetsgivarna alltid kommer att vilja ha kollektivavtal. De vill försäkra sig om fredsplikt. Och låga löner. Inte arbetstagare som varje morgon tjafsar om vilken betalning som gäller för jobbet som ska utföras.