Davids krönika. ”Det är så jävla dumt att man har lust att skära sig i handlederna!” brukar min kollega Jonny säga på oefterhärmligt Västmanlandsmål.
Ja så kan det kännas ibland när man till exempel tänker på att högsta mode bland unga tjejer i dag verkar vara att ”skönhetsoperera” sig. Att göra som så kallade ”influencers”: förstora läpparna så att de ser ut som Kajsa Anka. Eller göra bröstförstoringar utan att tänka på att ett av de stenhårda brösten kan börja röra sig nedåt och ge ett rätt osymmetriskt intryck.
Även unga killar har olika dillen initierade av de ohejdbara marknadskrafterna. Jackor för tiotusen och nya jumpadojor för ett par tusen var och varannan månad är ett absolut måste för att platsa i gänget.
Inte helt lätt att skaffa om man till exempel bor i ett höghus ute på en åker och mamman kanske städar och pappan kör buss och man har fem syskon – som så klart har samma idé om sin ekipering.
Extra tufft blir det om barnen i villaområdet några kilometer bort kör mopedbil och lite senare Porsche som pappa betalat. Då uppstår lätt frågan: varför har dom och inte jag?
I den utmärkta novellsamlingen Renheten av Andrzej Tichy ges en beskrivning i novellen Den läsande tjuven av hur en en tjuv faktiskt kan tänka.
Jaget, tjuven i texten, är en i grunden demokratisk person. Han ser alla människors lika värde. Men – han är fattig. Åtminstone i relation till andra runt omkring honom.
Han har inte råd med sådant som en jacka för tiotusen och ses därför som ett miffo i vänkretsen. Med tjuvens synsätt är det högst märkligt att andra kan skaffa sig sådant när han inte kan.
Eftersom han är van att stjäla så utgår han från att de andra också begått något slags stöld för att komma åt rikedomarna, vilket på sätt och vis kan stämma. Det är faktiskt bara i undantagsfall som enbart hårt arbete ger några större tillgångar.
Så samhället fuskar trixar och stjäl från de fattiga, till exempel från en bussförarpappa. Varför skulle då inte tjuven ta saker tillbaka, fast på ett lite eget sätt?
Där har vi själva kärnan. Elföretagen stjäl våra pengar med något slags hittepå marknadsprincip, livsmedelsföretagen höjer priserna med 20 procent utan att ange ett enda rimligt skäl för det. Medan lönerna ökar med någon futtig procent.
Längst ner i detta system av ohejdad rovdrift är barnen i förorterna. De med ”konstiga” efternamn som bara de gör att de inte får jobb. De som kanske blir gängmedlemmar för att lyfta sig ur utpekandet som fattiglappar. Bara av den enkla frågan: varför ska just jag vara fattig?
