Tillbaka på åkeriet som transportledare
Mötet. Peter Nertling miste sin behörighet för tunga fordon på grund skärpt tolkning av EU-direktiv. Men livet tog en ny väg, in på åkeriet som han tidigare kört för.
– Alla chaufförer borde egentligen prova på att vara här, för att förstå den andra sidan och se hur vår verklighet ser ut. Det är inte bara att sitta och trycka på ett antal knappar, säger Peter Nertling.
– Jag har i alla fall fått större förståelse i efterhand för dem som varit nya, och som man då ibland tänkt var värdelösa, säger Peter Nertling.
Han är inne på sin arbetsplats, Varberg Bilexpress, i den öppna lokalens rum som rymmer skrivbord, mängder med datorer och kartor. Här jobbar han sedan drygt ett år som transportledare. Fungerar som spindeln i nätet och har koll på trafiken för chaufförerna på företaget, som driver fjärrtrafik från Halland.
– Det är mycket som ska klaffa…
Utanför kontorshuset, efter arbetstid, får Peter ett samtal från en av chaufförerna, som ska komma tillbaka till jobbet efter sjukdom. ”Nej, det var inga problem, han undrade bara något inför i morgon, om körningen.”
Det nya jobbet säger Peter att han lärt sig ”den hårda vägen”, genom att sitta med en av åkeriets andra transportledare. Och det är en avsevärd kunskap som krävs när det gäller datahantering – inte bara fordonsflottan är utrustad med modern teknik.
– Mycket lärde jag av honom som jag satt med under tre, fyra månader. Åkeriet täcker ett rätt stort område som jag och min kollega sköter här – Uppsala och Mälardalen, Örebro, Västergötland och Östergötland, Jönköpings län. Och sedan lärde man sig efter hand.
Även vägen hit har på många vis varit hård, och är ingen Peter själv valt. Hade han gjort det hade han fortfarande varit ute på vägarna, även om han trivs i nya rollen och är tacksam över att vara tillbaka på åkeriet.
– Har man kört i 30 år och helt plötsligt ska göra något annat är det inte enkelt. Men för mig tog ju allt en vändning till det positiva, säger Peter.
Han började hänga på ett åkeri i hemstaden, Falkenberg, redan när han gick i högstadiet. Ett par år senare tyckte arbetsgivaren att Peter lika gärna kunde börja jobba där. Först som prao, sedan fast tjänst. Och på den vägen var det. På ett vis som en självklar del av identiteten. I alla fall fram till mitten av 2010-talet.
Förlorade lastbilskortet
Transportarbetaren berättade för två år sedan (läs hela artikeln här) om Peter, då en av hundratals chaufförer som drabbades när Transportstyrelsen skärpte tolkningen av EU:s ändringsdirektiv. Också de som under många år kört prickfritt förlorade lastbilskörkortet om de någon gång fått diagnosen epilepsi, som de medicinerat för under de senaste tio åren. Något Peter gjort, ”för säkerhets skull”, på inrådan av läkare.
Peter Nertling fick som barn diagnosen, men han har aldrig haft några svåra anfall. Hans diagnos har hela tiden varit god, han har inte haft några känningar alls av sjukdomen de senaste 40 åren. Årliga hälsokontroller har visat att Peter varit fullt kapabel att köra säkert, och läkare har bedömt att hans risk för nya anfall är under två procent – lägre än för den som aldrig haft epilepsi.
– Jag tycker fortfarande att det är fel att straffas för att man infört lagstiftning retroaktivt, bakåt i tiden. Hade jag vetat hade jag självklart valt att sluta ta medicin, det var ju inget som krävdes, säger Peter.
Han liknar situationen med att den som kört bil utan vinterdäck får böta för tiden innan lagen infördes.
Dråpslaget för hans egen del kom i december 2018. Då fick Peter Nertling brevet från Transportstyrelsen som nekade honom fortsatt dispens, vilket betydde att han fick sin körkortsbehörighet för tunga fordon indragen.
När Transportarbetaren talade med honom i januari 2020 var hans framtid oviss. Peter sökte jobb efter att ha jobbat på lager under perioder, bland annat kört truck på Gekås i Ullared. Ett jobb Peter Nertling visserligen trivdes med – ”det var ett bra jobb, faktiskt rätt kul och jag trivdes med ordningen, man blev tillsagd att ta rast och nu ska du äta lunch.” Men terminal var ändå inte riktigt Peters grej och han längtade tillbaka till chaufförsyrket.
– Det är mycket som hänt sedan vi pratades då, säger Peter i dag.
– Ett halvår senare ringde min gamla åkare och frågade om jag var intresserad av arbete.
”Jobbet är tufft”
Åkaren på Varbergs Bilexpress visste att Peter var en duktig chaufför. Nu handlade det om att arbetsleda andra, som transportledare.
– Det var självklart väldigt roligt att få erbjudandet. Men jobbet är tufft. Jag har tänkt tillbaka på transportledare jag själv haft under åren, och tagit till mig sånt som varit bra. Och försökt lära av andras misstag, och mina egna.
Att han inte längre ligger ute och kör ledde också till att Peter flyttade ihop med sin särbo sedan många år.
– Hon tyckte att nu när jag äntligen var hemma var det ju bäst att flytta ihop, haha.
Parets fritid är för närvarande fullt upptagen med flytt. De lämnar Falkenberg för Varberg. Och även om det är en positiv förändring som väntar också med nytt boende är det ”inte roligt att flytta, nej” enligt Peter som dock creddar sin sambo för hennes koll på logistiken på den fronten.
Peter har under de senaste åren haft kontakt med flera chaufförer i samma situation, personer som kört prickfritt i många år men mist lastbilskörkortet på grund av att de en gång fått diagnosen epilepsi också på osäkra grunder. Det som fällt avgörandet är om de medicinerat under de senaste tio åren.
Transportverkets sektions trafikantregler motiverade den långa tidsperioden med att det aldrig i förhand går att veta hur en person som länge medicinerats för epilepsi svarar när medicineringen tas bort. Då.
– Nu är förklaringen att det inte handlar om medicinering i sig, utan att det handlar om risk för biverkningar.
– Men biverkningar efter mer än 30 år? Borde de inte visat sig tidigare?
Epilepsi finns också i många olika varianter, framhåller Peter.
Trubbigt instrument
Både politiker och experter har reagerat mot vad de ser som ett trubbigt instrument, som inte på något vis skulle höja trafiksäkerheten. Och Peter Nertlings läkare, som noga övervakat medicineringen, beklagade tillämpningen.
Men trots att frågan debatterats, diskuterats i medier och i riksdagen har inte mycket hänt, enligt Peter. Redan 2019 ställde Thomas Morell (SD) 2019 i en interpellation frågan om vilka åtgärder infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) tänkt vidta för att yrkesförare skulle få en rättssäker bedömning.
Den ansvariga ministern, Eneroth – då liksom nu – svarade att man följer utvecklingen: ”Inom ramen för EU:s arbete med körkortsdirektivet ses de medicinska kraven över löpande för att kunna uppdateras i takt med den medicinska utvecklingen.”
Vilket också skett: Den medicinska utvecklingen har möjliggjort att en annan kategori yrkesförare kunnat återfå tung behörighet efter prövning. Det gäller diabetessjuka.
Från och med den 1 januari i år behöver inte behandlad typ 1-diabetes innebära ett hinder för att köra tunga fordon, eller för att få taxilegitimation. Transportstyrelsens ändrade krav har gjort att flera yrkesförare redan kunnat återgå till arbeten de haft före diagnosen. Bättre behandlingsmetoder, bland annat hjälpmedel för kontroll av blodsockernivån, ligger bakom de sänkta kraven.
Peter Nertling ser en tydlig parallell till epilepsi, när det gäller möjligheter till dispenser.
– Varför gör man så stor skillnad mellan olika sjukdomar? Politiskt är hela frågan skött på ett jävligt märkligt sätt.
Infrastrukturminister Tomas Eneroth betonade dock i svaret 2019 att de medicinska minimiförutsättningarna för körkort måste vara vara uppfyllda. Och för lastbilskörkort för den med diagnosen epilepsi krävs fortfarande minst tio år utan medicinering. I alla fall i teorin.
Tre år räckte inte
Peter nämner en annan chaufför som återfått sin behörighet efter ”bara” tre år som medicinfri. Men Peter Nertling fick nyligen svar från Transportstyrelsen dit han vänt sig med frågan om tre år också kunde räcka för hans del: Nej, det var inte möjligt. Ett svar på ett par rader.
För egen del beklagar sig inte Peter Nertling. Men känslan av att ha bytt bana är dubbel. Å ena sidan är det skönt att ha jobbet nära, arbeta på tider som de flesta andra. De sista åren tröttnade han också lite på att ligga ute, framför allt på att se hur usla arbetsvillkor många utländska chaufförer tvingades leva under, ”liknade slavhandel ibland”.
Å andra sidan kan Peter sakna frihetskänslan och lugnet då han själv arbetade ute och körde för åkeriet.
– Men jag är glad att vara tillbaka här, på ett sätt är man ju tillbaka på den bana man startade.
Fotnot: I nästa nummer av Transportarbetaren skriver vi om andra chaufförer som medicinerat mot epilepsi och drabbats av Transportstyrelsens tolkning av EU-direktiv – och kampen för att förmå politiker att se över reglerna för dispenser utan att trafiksäkerheten äventyras.
