”Tack! Du räddade mitt liv”
Han var död. I en kvart. Sedan följde tre veckor i respirator – som han inte minns ett ögonblick av. Och nu, tre månader senare, har lastbilschauffören Johannes Wiman tackat sin livräddare – kollegan som kunde sin hjärt- och lungräddning.
– Jag ska anmäla Henrik till Svenska hjältar, säger Johannes Wiman och hoppas att arbetskamraten får ta emot priset på en tv-gala.
Båda är chaufförer. Häromdagen möttes de på Widrikssons åkeri i Västberga i Stockholm och båda fick blommor från cheferna: Johannes Wiman bubblande glad för att han tillhör de fem procent som har överlevt ett hjärtstillestånd. Och Henrik Hedström som räddade hans liv när han själv under några veckor hoppade in på åkeriet.
Men först tillbaka till den där måndagen i början av december förra året:
– Jag kommer egentligen inte ihåg någonting, säger Johannes Wiman. Och jag minns inget av helgen före heller.
Om den har han i efterhand fått veta att kompisarna i bandet tyckte att han verkade full och att mamma, som bjöd på middag, undrade varför han gick så klumpigt.
– Och om måndagen har jag fått berättat att Henrik och jag skojade som vanligt när vi bar upp ett kylskåp till en kund i Årsta, men att jag klagade på att jag var trött och hade dålig kondis. Sen sjönk jag ihop i trappen och började snarka …
Henrik Hedström trodde först att han skojade, sedan sökte han förgäves efter Johannes puls. Han eller kunden, som också dök upp, ringde 112. Så började han med kompressionerna: Han tryckte ner Johannes bröstkorg – som han lärt sig på hjärt- och lungräddningskursen många år tidigare.
– Henrik tänkte aldrig, han bara gjorde, berättar Johannes Wiman.
Polisen kom med en hjärtstartare, men det tog sammanlagt en kvart innan hjärtat kom i gång igen.
– Vad som är bra att veta är att snarkningar inte behöver betyda att man lever, säger Johannes Wiman. Jag har lärt mig att det kallas agonal andning, och att det är som en reflex. Henrik gjorde helt rätt som började med att kolla pulsen, och inte bara trodde att snarkningarna var ett tecken på att hjärtat fungerade.
I dag är Johannes Wiman hemma i Kallhäll igen. Det är rehab två gånger i veckan, och han hoppas vara tillbaka bakom ratten framåt sommaren.
På åkeriet berättar fordonsansvariga Mats Holst att en hjärtstartare är beställd.
– Vi har tänkt på det länge, och regionala skyddsombudet har också pratat om det. Men nu gör vi slag i saken.
