Stress och dumpade priser drabbar kunderna

High Chaparral och prisdumpning. Långa arbetsdagar, stress och maktlöshet inför gamla och funktionshindrade som far illa när beställningscentraler hamnar utomlands. Så beskriver taxi- och färdtjänstförarna vid Ängelholms flygplats sin vardag.

Ulf Sighede och Sten Carlsson från Transports lokalavdelning 14 i Helsingborg söker upp chaufförerna på flygplatsen varje tisdag i november. Klockan är 07 och dimman vilar tung över rad på rad av framkörda taxibilar, i väntan på Stockholmsplanen. Taxi Kurirs fordon har en fil, Sverige Taxi en och friåkarna sin egen ytterfil. Ulf och Sten minns upprorsstämningen när filerna märktes ut. Smockorna hängde i luften.

Transports landsomfattande taxiprojekt syftar till att dokumentera situationen inom branschen och organisera fler förare för att åstadkomma förbättringar. Chaufförerna inom färdtjänsten slåss för ett eget avtal. Att köra skolbarn, gamla, sjuka och funktionshindrade på ackord är vansinne. Det drabbar både passagerarna och förarna, slår Ulf Sighede fast.

Fram till att Taxibil Syd gick i konkurs körde han själv färdtjänst. I ren ilska har Ulf nu dragit i gång ett upprop mot ackordslöner och stress inom samhällsbetalda resor. Tillsammans med ett nätverk av chaufförer, transportare, politiskt aktiva och företrädare för handikapporganisationer samlar han in namnunderskrifter mot dagens situation.

Uppropet är tänkt att spridas över riket och namnunderskrifterna ska lämnas över till ansvariga politiker. Några av förarna som Ulf och Sten träffar vid flygplatsen uppmuntrar Ulf och hoppas att politikerna ska förstå allvaret i situationen.

Sten beskriver chaufförerna som lite avvaktande när uppsökeriet började.

– Men vid det här laget har vi träffat alla som finns här, konstaterar Ulf.

En ung kvinnlig chaufför är arg. Hon har lämnat Transport eftersom hon inte fick hjälp med sin ”ökända” chef som tvingar henne till ständiga nattpass, säger hon. Ulf känner inte igen beskrivningen, men lovar ta upp det med kollegorna och återkomma till henne. Strax därpå tar han uppgifter för att skriva in en ny medlem i förbundet.

Fler chaufförer samlas kring Ulf och Sten. De anser att Taxibil Syd begärde för lite för att köra färdtjänsten på uppdrag av Skånetrafiken och därför ”konkade”.

– Men sedan la Taxi Kurir ett riktigt skambud och vann större delen av körningarna i senaste upphandlingen, muttrar föraren Michael Nilsson.

Det beslutet har överklagats av flera andra taxibolag, och som grädde på moset har Taxi Kurir överklagat upphandlingen av kundernas beställningscentral. Den gick till Samres, ett företag som omsätter cirka 600 miljoner kronor och har omkring 250 anställda. Majoriteten av dem arbetar i Estland, Moldavien och Senegal.

Lokala medier har rapporterat om missnöjda resenärer och långa väntetider, bilar som inte kommer, kör till fel adresser och släpper av äldre på fel platser.

– Nu får färdtjänstkunderna vänta allt mellan en och tre timmar på bilarna. Det är allvarligt, men de ansvariga lyssnar varken på kunderna, som kommer i kläm, eller chaufförerna som kört länge. Kvalitet räknas inte, bara priset. Det är ren prisdumpning som gäller, menar Michael Nilsson.

Samres vd, Björn Falk, tillbakavisar kritiken i lokalpressen och försäkrar att telefonisterna i utlandet utbildats i svenska, den lokala geografin och lokala uttryck för att dirigera färdtjänstresorna rätt.

Men i diskussionerna med förarna vidhåller Ulf Sighede:

– Det är chaufförerna som får stressa, reda upp situationerna och se till att kunderna hamnar rätt.

Michael Nilsson inflikar snabbt:

– Fast händer det något är det chauffören man hänger!

Han irriterar sig över sin procentlön, 37 procent av inkört belopp, som leder till orimligt långa arbetsdagar för att få ihop till en dräglig lön. Michael ondgör sig också över att konkurrensen mellan bolagen blir ojämlik, när vissa åkare har en hög andel anställda med statliga bidrag, som lönebidrag.

– Vissa droskägare säger till och med upp fast personal och plockar in ”lönebidragare” för att de tjänar på det, hävdar han.

Några åkare dyker upp och ondgör sig över överetableringen:

– Vi måste få ner antalet bilar om vi ska kunna styra upp den här branschen och få tillbaka servicekänslan.

Sten Carlsson förespråkar den danska modellen, som innebär att taxichaufförer måste köra i fem år innan de får starta åkeri med en bil. Efter ytterligare två år har de rätt att utöka verksamheten med fler bilar, uppger han.

Sadek Jaber arbetade tidigare som ”knalle” på marknader. Nu kör han taxi med nystartbidrag, sedan i somras, och är medlem i Transport.

– Bidraget räcker ett år. Sedan vet jag inte vad som händer, men jag hoppas att jag får fortsätta jobba. Det är bra att de är här från Transport. Har man några frågor eller problem så kan man prata med dem, säger han.

Nacur Khemeri driver Björnekulla Taxi med elva bilar och 17–18 anställda. Han jobbar hårt, veckan om, och säger att verksamheten går mycket bra.

– De anställda ska trivas och kunna lita på arbetsgivaren. Trivs en person så har du en kanonbra anställd. Jag ligger inte vaken på nätterna och grubblar över affärerna. Många som inte klarar att få det att gå runt har förköpt sig.

– Jag har alltid haft bra samarbete med Transport och kräver att mina chaufförer ska gå med i facket. Några vill inte, de tycker att priset är för högt.

Hans förare Sead Jusofovic håller med:

– Jag betalar en massa, men jag vet inte varför. Jag fick inte så mycket juridisk hjälp som jag hoppats på när jag blev svårt skadad i en bilolycka, säger han.