Stereotyper frodas i fiktionen

Lastbilschaufförer är laglösa äventyrare med hjärtat på rätt ställe. Hamnarbetare är korrupta. Och taxichaufförer vet saker som ingen annan vet. Eller? Transportarbetaren har tittat närmare på den stereotypa transportaren i film, på tv och i böcker.

– Hej Frank.

– Hej sötnos.

– Exakt vad tänker ni stjäla i dag?

– Jag vet inte, några tv-apparater, kanske ett helt containerfartyg.

– Okej. Ha en bra dag!

Redan i öppningsminuterna av den amerikanska polisserien The Wire duggar yrkes-stereotyperna tätt när fackbossen och hamnarbetaren Frank samtalar med polisen som patrullerar Baltimores hamnområde. Resten av säsongen fortsätter som en kamp om makt, jobb och droghandel med hamnarbetarna och deras korrupta fackklubb i centrum. Det är inte mycket som har förändrats sedan Marlon Brando hamnade mitt i en korrupt fackboss intriger i långfilmen Storstadshamn.

I fiktionens värld är det sällan en slump att någon har ett visst yrke. Om hamnarbetare sedan decennier tillbaka spelat en tacksam roll som korrupta i den amerikanska medvetenheten är det inte så konstigt att The Wire fortsätter på samma bana.

Andra yrkesgrupper spelar andra roller. Taxichaufförer är säkert ett av de mest välrepresenterade yrkena på film och tv. Oavsett om de har huvudrollen eller flimrar förbi i en biroll.

– Det finns en viss romantik i taxiyrket, säger Mårten Blomkvist, filmskribent på Dagens nyheter.

Han tror att flera faktorer gör just taxichaffisar till en filmisk yrkesgrupp. Dels träffar de människor från samhällets alla skikt under ett arbetspass. Dels arbetar de nattetid och rör sig i storstadsmiljöer, som gör sig bra på film.

– Dessutom har väl alla en bild av att taxichaufförer vet saker som inte vi andra vet. Hur man får tag på sprit, tar sig till svartklubbar och liknande, säger Mårten Blomkvist.

Själv blev han så tagen av romantiken kring yrket i Martin Scorseses film Taxi Driver från 1976 att han funderade på att bli taxiförare, trots att han inte hade körkort.

 
Lika ofta som taxibilar flimrar förbi på vita duken, lika sällan ser man tidningsbud, lagerarbetare eller flygplanslastare skildras i fiktionen. Ett undantag är Alexander Skarsgård som i den svenska filmen Hundtricket är just lastare på Arlanda. Men där fyller lastaryrket en funktion, genom att stå i bjärt kontrast till den Stureplanskändis han vill bli sedd som. Dessutom ger det honom en möjlighet att spela hjälte med en bagagevagn i slutscenerna.

Men när yrket inte står i centrum är filmkaraktärer med ”vanliga” arbetarjobb ytterst få.

Huvudpersonerna i film och på tv är i stället ofta journalister, arkitekter och andra högstatusyrken med fria arbetstider.

– Jag tror att det är av bekvämlighetsskäl. Du behöver ha ett fritt yrke där man kan komma och gå lite som man vill, säger Mårten Blomkvist.

Han kan också se en annan förklaring.

– Över huvud taget vill folk ha glamour på bio. Det är roligare att gå och se en film med någon som är rik och framgångsrik. Det tror jag har mycket att göra med det manöverutrymme man har när man är rik och fri, man har resurser, kontakter och kan dras med i äventyret när det dyker upp.

Just friheten kanske är förklaringen till att lastbilschaufförer är relativt välrepresenterade på film. Det ger chaufförer mer av det viktiga manöverutrymmet än någon som arbetar på fabrik eller i snabbköpskassan.

– De är moderna cowboys. De tar sina uppdrag, rör sig ensamma, får se mycket av landet och lever under primitiva förhållanden ute på vägarna, säger Mårten Blomkvist.

På film rör sig lastbilschaufförer ofta i utkanten av vad som är tillåtet och lyder inte överheter. Ett exempel är klassikern Nu blåser vi snuten, där Burt Reynolds rollkaraktär tar sig an uppdraget att smuggla 400 lådor öl från Texas till Atlanta på 28 timmar. Men även om karaktärerna är småkriminella tillhör de ändå i slutändan den goda sidan.

– De lurar visserligen polisen men de skulle definitivt hjälpa en kvinna i nöd. De har hjärtat på rätt ställe, säger Mårten Blomkvist.

Bilden av lastbilschaufförer som moderna cowboys är kanske överdriven, men ändå seglivad.

David Ericsson är lastbilschaufför och författare till flera romaner som utspelar sig i lastbilsmiljö. Han tror att myten går igen i så många filmer just för att den innehåller ett korn av sanning.

Själv minns han när lastbilsromantiska filmen Konvoj kom 1978. Den anspelar också på alla sätt på den fria chaffisen som sätter sig upp mot överheten.

– På den tiden var det, även i Sverige, en väldig cowboykultur runt lastbilar.

David Ericsson berättar om en truckerkultur uppbyggd kring enbilsåkare som inte låg alldeles för långt ifrån bilden i 70-talsfilmerna.

– Det var ju ingen som brydde sig om arbetsmiljö till exempel. Man körde ofta fem–sex bilar tillsammans och så kunde man sitta och fika i fyra timmar. Godset kom ju fram ändå eftersom ingen brydde sig om kör- och vilotider.

Det är inte alla fiktiva lastbilschaufförer som har hjärtat på rätta stället. I Steven Spielbergs genombrottsfilm Duellen jagas en försäljare genom öknen av en hotfull lastbil. Till slut kör lastbilen utför ett stup och försäljaren lyckas komma undan. David Ericsson har en egen analys av filmen.

– Man kan ju se den som att arbetarklassen står mot medelklassen, när den här skrotbilen jagar tjänstemannen som är ute på en lite vinglig resa. På det sättet är det också symptomatiskt att det är tjänstemannen som vinner i slutändan.

David Ericsson gillar Duellen, dels eftersom lastbilsscenerna faktiskt är trovärdiga. Annars är det sällan som filmskapare bemödat sig om att få detaljerna rätt.

– Det är ju bara fel allting i stort sett. Lastbilar är bra att ta till när man vill ha en effekt. Men det är ju inget att ta efter. I Konvoj till exempel välter en av de bilar som kraschar på ett helt osannolikt sätt.

Själv är han noga med att detaljerna blir rätt när han skriver.

– Det är viktigt att det man beskriver är fysiskt möjligt. Det gäller till exempel körtider, det är klart man kan lägga på någon timme, men det ska vara rimligt. Då blir man både tryggare i sitt skrivande och som läsare.

Som författare är David Ericsson en av få i Sverige som skildrar livet på vägarna.

– Det är väldigt synd att det är så. Men de som är i branschen och skulle kunna skriva hinner väl inte helt enkelt.

Vill man läsa något med transportkoppling rekommenderar David Ericsson författaren Jan Fogelbäck, som skrev flera romaner i transportarmiljö.

– Han är nog den som jag tycker skildrar den här branschen bäst.