Sidbytare möts ofta av misstro
Inte helt ovanligt. Att gå från facket till arbetsgivarsidan blir allt mindre kontroversiellt ju mer individualistiskt samhället blir, tror Transports ordförande Lars Lindgren. Samtidigt finns det fortfarande karriärbyten som inte låter sig göras.
– Om en högt uppsatt facklig företrädare skulle byta sida mitt under en avtalsrörelse skulle det vara direkt olämpligt, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet.
Han har forskat om facklig verksamhet i snart 40 år. Att duktiga arbetare avancerar och blir arbetsledare har alltid förekommit. Men då handlar det om att premiera yrkeskunskaper.
– På lite högre nivå är det inte yrkesavancemang på samma sätt, säger han.
När ombudsmän eller fackliga förtroendemän plockas upp av arbetsgivarsidan hamnar de ofta på personalavdelningen. I de fallen är det snarare just de fackliga kunskaperna som arbetsgivaren vill åt, och kanske också relationen till de anställda.
Precis så resonerade hamnbolaget Baltic sea gateway när det valde tidigare stuveriombudsmannen Morgan Gustavsson till ny personalchef.
– Vi ville ha en jordnära person som kan ha en dialog med de anställda. Morgan kände alla i hamnen redan. Dessutom behövde vi någon som vara van vid att jobba praktiskt med arbetsrätt, arbetsmiljö och förhandling. Alternativet var att ta någon direkt från högskolan eller någon större offentlig organisation, säger vd Håkan Bergström.
Professor Anders Kjellberg tycker inte att sidbyten mellan fack och arbetsgivare är helt okomplicerade.
– Visserligen samarbetar man mycket mellan arbetsgivare och fackförbund i Sverige. Men det är trots allt olika roller och två motparter. Att gå från den ena till den andra är ett stort skifte.
– Det är klart att folk vill pröva på nya arbetsuppgifter. Facket brukar också driva att det är viktigt med kompetensutveckling. Men man får skilja på att förstå det ut individens synvinkel och ur organisationens. Ur organisationens är det väl mindre lyckat.
Anders Kjellberg kan komma på en rad områden där en roll på arbetsgivarsidan kan krocka med de tidigare fackliga värderingarna.
– Arbetsgivarna vill ha ökade löneskillnader, att enklare jobb ska ge lägre löner. Facket betonar ofta jämlikhet i lönefrågan. Då blir det konstigt om en tidigare facklig företrädare plötsligt talar för löneskillnader.
Värst av allt skulle det förstås vara om en högt uppsatt facklig företrädare går över till arbetsgivarsidan mitt under till exempel en avtalsförhandling. Men det ser Anders Kjellberg ändå som osannolikt. Inte ens arbetsgivaren vill troligtvis se ett sådant karriärbyte, av rädsla för att förstöra relationerna till facket.
– Bland företag finns det ju ibland klausuler i kontraktet där man inte under viss tid kan få ta vilket jobb som helst. Kanske kan facket överväga något liknande om det här blir ett problem i framtiden.
Transports ordförande Lars Lindgren känner till en rad exempel där aktiva transportare har börjat jobba för arbetsgivaren. Att ombudsmän byter sida är ovanligt även om det förkommer. Bland fackliga förtroendemän är det vanligare.
– Jag har egentligen ingenting principiellt emot det. Det är ju ett steg karriären, man vill kanske utveckla sig och göra nya saker. Om man har med sig det fackliga tänket så tror jag att det kan vara bra för Transport, även om lojaliteten naturligtvis ligger hos arbetsgivaren.
Tror du att det har blivit mer accepterat med den här typen av sidbyten?
– Absolut. När jag började arbeta på tidigt 1970-talet tyckte man det var alldeles fördjävligt och kallade dem för svartfötter.
– Men den synen har nog förändrats. Mycket tror jag eftersom vårt samhälle går in mer och mer på det individualistiska. Förut var kollektivet väldigt starkt och man hade en klasstillhörighet som gjorde att man stannande där man var. Det var säkert många ville ta steget men som inte kunde eftersom trycket var för hårt från arbetskamraterna. I dag tror jag att merparten av de fackliga medlemmarna inser att det där skulle kunna vara jag.
