Serieskapare om sopgubbsliv
Kultur. John Backderf är prisbelönt serieskapare. I den svenska debuten Sopigt berättar han om livet som sopgubbe i USA.
John Backderf hoppade av konstskolan som 20-åring och flyttade hem igen, året var 1980. Han bläddrade i tidningen och hittade en annons. ”Miljöförvaltningen söker deltidsarbetare.” John Backderf svarade och redan nästa dag stod han längst bak på sopbilen.
– Jag hade ingen utbildning, ingenting. Jag hade inget körkort för lastbil, det är tokigt, men jag körde. Jag tror inte de skulle göra så i dag, säger John Backderf.
Större delen av handlingen i Sopigt är påhittad. Men allt som händer just på sopbilen har hänt på riktigt. De har kört på elledningar, ramlat av i farten och fått bajs på sig.
– Gud, det var som om vi var tre personer från en komedi som plockade upp sopor. Varje dag var så nära total katastrof. Om allmänheten haft en aning om vad som hände hade vi alla fått sparken.
Roligt i backspegeln
Många av situationerna i boken är roliga att se, men var det roligt när det hände?
– När vi var täckta av skit försökte vi bara ta oss genom arbetsdagen. Men när vi tittade tillbaka på det som hände såg vi att det var roligt.
John Backderf bor i Cleveland, Ohio i USA, och växte upp en bit därifrån i Richmond. Området han bor i ligger sydöst om Detroit och nordväst om Youngstown. Två städer som symboliserar den brustna amerikanska drömmen. I den första staden var det jobben i bilindustrin som blev färre och sämre, i den andra var det stålverken som tömdes och nu rostar bort. John Backderf har jobbat i två branscher som gått åt varsitt håll. Sopbranschen blomstrar, men de tidningar han gjort seriestrippar för försvinner en efter en.
– Det är deprimerande. Finns det inga tidningar i de små städerna kan korrupta politiker göra vad de vill.
I Richmond står soptunnor fortfarande vid vägkanten, de som hämtar avfallet måste än i dag lyfta upp dem för hand.
– Det är ett hårt jobb. Jag har ett inramat foto av sopbilen ovanför mitt ritbord hemma. Det är en påminnelse om att jag måste teckna och skriva, annars kommer jag stå där, längst bak på den där jävla bilen, säger han.
– Jag ramlade av flera gånger, det är ett av de farligaste jobben i USA. Jag var ung då och tänkte inte på det, men när jag tittar tillbaka förstår jag inte att det fick vara så.
Fyra dollar i timmen
Vi träffas i ett rum hos Johan Backderfs svenska förlag i centrala Stockholm, där han är för att lansera boken och besöka en seriefestival. Han sitter mest still och tittar ner i bordet. När han ska byta sittställning knakar stolen till, det låter som om den vilken sekund som helst ska falla i bitar.
– Jävla skräp. Det är på grund av att det tillverkas så mycket dåliga saker som vi har så mycket sopor, säger han.
När John Backderf jobbade som sopgubbe hade han minimilön, då under fyra dollar i timmen.
– Vissa har fortfarande väldigt låga löner. Andra, som de i New York, har kollektivavtal och bra lön. Det är fortfarande ett skitjobb så de förtjänar att tjäna bra.
Ett år på sopbilen var tillräckligt för att John Backderf skulle söka sig tillbaka till skolbänken. Han pluggade till journalist och blev sedan serietecknare.
– Jag använder samma verktygslåda som jag fick där. Jag börjar alltid med att läsa på och se till att ha alla fakta och referenser innan jag berättar min historia.
I Sopigt får läsaren se livet från baksidan av en sopbil, men med på rutten finns också historien om en liten stad i USA.
– Jag gillar att berätta om vanliga människor som gör vanliga saker. Det finns så mycket att säga. Vissa gillar att berätta om höjdarna, jag gillar att berätta om de andra. Att prata om sopor och livet i en småstad, det är historier som inte är så vanliga, säger John Backderf.
