Saras första åkeriuppdrag: Spritsmuggling
19-åriga Sara hade bara timjobb på en terminal. Plånboken var tunn, så hon nappade när en åkare erbjöd henne påhugg. Men utlandsresan med budbilen tog en ände med förskräckelse. Sara dömdes för smuggling – av arbetsgivarens sprit.
Jag ringer upp Sara efter att ha läst rättegångshandlingarna. Först blir hon rädd, eftersom hon bor på en mindre ort. Hon befarar att åkaren kan utsätta henne för repressalier. Men efter betänketid bestämmer sig Sara ändå för att ställa upp i Transportarbetaren, anonymt.
– Jag vill varna andra unga att tänka sig bättre för, än jag gjorde. Jag borde ha följt min magkänsla och sagt nej, men allt gick så fort, säger Sara när vi träffas på ett kafé i hennes hemstad.
Men låt oss backa bakåt i tiden. Sara berättar:
– Jag jobbade på terminal, men bara några timmer i veckan, så pengarna räckte inte. Det här åkeriet sökte folk, så jag gick dit och lämnade mitt cv. Min släkting kände åkaren.
En vecka senare ringde arbetsgivaren. Klockan var elva på förmiddagen. Klockan tolv ville han att hon skulle infinna sig och köra ett brådskande bud till Frankrike. Sara blev nervös. Det var hennes första uppdrag på ett åkeri. Skulle hon våga? Tankarna snurrade kring allt från vilken bil hon skulle få till trafikregler, färjeöverfärd, gps och hur hon skulle hitta.
– Jag hade aldrig kört själv utomlands, men var rädd att jag inte skulle få mer jobb om jag tackade nej.
Det var vår i luften, men fortfarande snö på marken och paketbilen var lastad när hon kom fram. Åkaren kontrollerade hastigt hennes körkort och lämnade över firmans betalkort för inköp av diesel och färdbiljetter.
Sara kände sig fortfarande orolig och lyckades få med sig en kompis som stöd på färden. De hade inte hunnit långt innan arbetsgivaren ringde Sara och sa till henne att hämta ett par flak med öl, på hemvägen genom Tyskland. Det gick fort och Sara hann aldrig tänka sig för, innan hon sa ja. Hon antog att arbetsgivaren hade koll på reglerna.
– Sedan ringde åkaren flera gånger och stressade på mig, frågade hur det gick och var vi var. Vi skulle lämna expressbudet med bildelar på en adress i Frankrike klockan 7 nästa morgon.
Det gällde att ligga på gasen. Paus och vilotid var det knappast tal om.
– Utom på färjeöverfarten. Jag körde över min förmåga för att hinna fram i tid.
Väglaget var dåligt och dimman låg tung. Regnet öste ner och tjejerna såg knappt vägen framför sig. Väl i Frankrike irrade de runt länge innan de hittade till rätt adress. En timme efter utsatt tid.
– Ingen av oss hade pengar, så vi åt inte på hela tiden. Jag kände mig dum och tordes inte fråga om vi fick använda åkarens betalkort till det.
Sara hade släktingar i Tyskland, så flickorna åkte dit för att få mat och lite sömn. Anförvanterna blev arga och upprörda över arbetsvillkoren som Sara utsatts för men utrustade svenskorna med matsäck och pengar innan de styrde vidare hemåt.
Åkaren ringde Sara igen och lämnade beställningsnumret på alkoholen. Han hade förbokat på gränsbutiken, via nätet. Sara blev iskall när expediten bakom disken sa: ”Vänta lite, vi kör ut det med trucken.”
– Ett par flak öl, som han sagt, visade sig vara en hel pall med sprit, starkcider och starköl. Jag och min kompis fick panik. ”Oj, oj, vad ska jag göra nu”, tänkte jag. Men jag hade ju redan betalt och de hade lastat in alltihop i bilen.
Allt som allt rörde det sig om 24 liter sprit, 32 liter starkcider och 475 liter starköl.
Tjejerna fortsatte färden genom Tyskland och Danmark, utan att bli stoppade. Sara var alldeles slut av spänning och sömnbrist och någon gång stannade hon och gick runt bilen några varv för att få luft och piggna till.
I svenska tullen tog det stopp.
– Det gick runt i huvudet. Jag bara följde strömmen av bilar tills tullarna vinkade till oss att stanna. De såg väl att bilen var tungt lastad. ”Det är väldigt mycket”, sa de och frågade om det var mitt.
Tullarna räknade och räknade flaskor och burkar, sedan sa en av dem: ”Men du är ju inte 20!” Tjejerna blev kroppsvisiterade och tulltjänstemännen gick igenom deras väskor. En av tjänstemännen ringde upp Saras chef, kom tillbaka och sa: ”Den du uppgivit som arbetsgivare säger att han inte vet vem du är.”
Det viftade åkaren bort, när Sara väl återvände till företaget, drygt två dygn efter avfärden, i sällskap med släktingen som kände arbetsgivaren. Då hade skåpbilen en buckla i sidan.
– Åkaren blev inte arg över det. Han var mer nonchalant och skrattade över alltihop. Själv var jag alldeles gråtfärdig.
Än i dag vet inte Sara om företagaren skulle använda alkoholen själv eller sälja den vidare. Han hade bett henne ställa den i en särskild byggnad. Efter hand har det kommit fram uppgifter om att samma åkeriägaren gett fler anställda i uppdrag att köra hem spritlaster.
Sara fick vänta ett helt år på rättegången, men när tiden väl var inne sköts den upp eftersom åkeriägaren rest utomlands. När domen föll dömdes Sara till villkorlig dom i två år, och 50 dagsböter, till en summa av 2 500 kronor.
I rätten påstod arbetsgivaren att han inte visste hur gammal Sara var och att han inte ens kände till om hon hade körkort. Domstolen trodde inte på åkaren och ansåg det ”anmärkningsvärt” att han skulle ha skickat iväg en nyanställd på en så lång resa, utan att ta reda på om hon hade behörighet att köra bil.
Rätten fann att arbetsgivaren var väl medveten om vad han gjorde, att smugglingen av en så stor mängd alkohol inte skedde i samförstånd utan att han som chef förmått sin anställda att utföra den. Mannen dömdes därför till villkorlig dom för anstiftan till smuggling och 50 timmars samhällstjänst.
Trots att domstolen inte uppfattade Sara och chefen som överens om vad som sagts bedömdes Sara ändå som ”likgiltig för konsekvenserna av sitt handlande”. Enligt domen borde hon ha kontrollerat vilka regler som gällde för införseln.
Tullen tog alkoholen i beslag, vilket åkeriägaren motsatte sig. Han har överklagat till hovrätten. Till hans försvar säger Sara att han i alla fall betalade hennes böter.
– Den här händelsen har förstört mitt liv. Jag har en prick i brottsregistret som liksom stannar upp mitt liv fem år framåt, innan den försvinner. Helst vill jag jobba i resebranschen, men jag har fått nej till jobb när de velat ha utdrag ur brottsregistret.
Sara är fortfarande ledsen över, och har svårt att prata om, det som hänt. Några gånger har hon varit hos en psykolog.
– Det känns jobbigt att jag var så dum, så godtrogen. Men, jag litade på åkaren och att han visste vad han gjorde. Jag borde ha tänkt själv.
Veckan efter att vi ses ska Sara åka till Norge och söka jobb. Hon har fler dåliga erfarenheter av den svenska arbetsmarknaden och en kompis till henne bor och arbetar redan i grannlandet.
– Jag är inte så kräsen och kan tänka mig vilket jobb som helst från restaurang och hotell till att skala räkor. Problemet i dag är att alla arbetsgivare vill att man ska ha erfarenhet. Jag kan förstå det, men hur ska du få det om du aldrig får chansen?
Fotnot. Sara är ett fingerat namn.
