Panaxia – en svart plump i de anställdas meritförteckning?
En rundringning bland före detta anställda vittnar om en krasch som ingen kunde förutse, följd av rykten om att ”Panaxia-stämpeln” blivit en black om foten på arbetsmarknaden. Antingen ryktena är sanna eller ej, vittnar de om en tydlig osäkerhet inför framtiden.
Kjell Ehrlund, ordförande i Transportklubben på Panaxia i Stockholm, hade aldrig kunnat tro att Panaxia skulle gå omkull.
– Att vi låg bekymmersamt till ekonomiskt, det visste man ju. Men att det skulle smälla som en ballong på det här viset, det hade man definitivt inte väntat sig.
Han är heller inte alltför optimistisk när det gäller chansen att få nytt jobb.
– Jag har precis börjat söka, så jag vet inte än hur det kommer att gå. Men jag var med när Pengar i Sverige lades ner för åtta, nio år sedan. Jag var 55 år på den tiden, och det var svårt att hitta nytt jobb redan då, så man misstänker ju att det inte blir lättare nu. Jag blir 64 i mars och funderar faktiskt på att ta förtida pension, jag tror inte att någon är så jätteintresserad när man är 64 bast, säger Kjell Ehrlund och tillägger:
– Jag har hört rykten om en kille som sökte jobb, och när de fick höra var han jobbat senast så var det ”Jaså kommer du från Panaxia, tack och hej”, ungefär. Det här är bara rykten och man kan ju hoppas att det inte stämmer. Själv hade jag inre tjänst och har inte varit ute och mött kunderna så mycket, men man hör en massa historier om kollegor som blivit dåligt bemötta. Visst har vi anställda fått bära hundhuvudet en hel del i den här historien.
Även chauffören Elvis Andersson, som kört sjukvårdstransporter i Stockholm åt Panaxia Security, uppger att konkursen kom helt oväntat. Men för honom har det löst sig bra, åtminstone för tillfället.
– Jag körde på fram till sista september, och sedan tog ju Best Transport över sjukvårdstransporterna från första oktober fram till 2013 någon gång. Så jag jobbar på som vanligt tills vidare, fast åt Best i stället, berättar han.
Själv har han alltså inte behövt söka nytt jobb, och kan inte uttala sig om hur man tas emot ute på arbetsmarknaden som före detta Panaxia-anställd.
– Men jag har hört om andra som drabbats av respektlöst bemötande och gliringar. Man får väl hoppas att det bara är rykten.
Ekaterina Sioti, kontanthanterare på Panaxia Kontantservice, har inte haft samma tur som Elvis Andersson.
– Jag skickar ansökningar var som helst, inte bara till de andra värdebolagen utan till alla jobb jag kan hitta. Även om det bara är en vecka hittills som jag varit arbetsbefriad, som det heter, så blir jag galen på att sitta hemma. Jag är inte van vid det, säger hon.
Ekaterina Sioti berättar att hon, och de flesta arbetskamraterna, var optimistiska in i det sista.
– Även om vi visste att det inte var 100 procent rätt i företaget, så hoppades vi att det skulle ordna sig. Men det gick ju inte att rädda bolaget. Efter konkursen hoppades jag att någon skulle köpa kontanthanteringsverksamheten och driva den vidare. Men det gick ju inte heller tydligen. Nu är det som det är.
Även Ekaterina Sioti har hört ryktena om att före detta Panaxia-folk bemöts med misstänksamhet ute hos arbetsgivarna. Själv har hon dock inte drabbats av något sådant i sin jobbjakt.
– Inte än i alla fall, och jag hoppas att det aldrig händer. Trots att jag fick goda betyg från min avdelning tvekar jag lite varje gång jag ska skriva ”Panaxia” på mitt CV. Men till slut gör jag det ändå i varje jobbansökan. För det som har hänt är inte vårt fel. Vi vanliga anställda jobbade 100 procent ända fram till slutet, och vi har gjort ett bra jobb.
