Örntaxiförare tvingas till jour
Passning – då taxiförare står på pass ifall de blir inringda för körning – avskaffades i förra avtalsrundan. Ändå tvingas chaufförer inom Örntaxi fortfarande jobba schemalagd jour. För låg eller ingen ersättning.
– Vi ska vara beredda att rycka ut. Precis som brandmän, fast utan betalning, utbrister en förare.
Passningen innebär att chaufförerna ska stå till tjänst och vänta på att telefonen ringer. Tjänsten ströks ur taxiföraravtalet när Transport senast kom överens om löner och villkor med Biltrafikens arbetsgivareförbund (BA). Den försvann den 1 mars 2014.
– Står man till arbetsgivarens förfogande ska man ha betalt för den tiden. Och är man ledig så är man ledig. Det här är antagligen ett brott mot avtalet, säger Transports ombudsman Lars Mikaelsson.
Transports delegation, som var med och förhandlade fram taxi-
föraravtalet, tog tydligt avstånd från passningstjänsten, berättar Mikaelsson. Inställningen är densamma när förbundet, efter semestrarna, tar en ny match med arbetsgivarna i BA den 31 augusti.
Taxiföraravtalet löpte egentligen ut den sista juni i år, men fortsätter gälla tills parterna har kommit överens om ett nytt. Hittills har förhandlingarna kärvat.
Under tiden fortsätter taxiförarna, som kör för åkare anslutna till beställningscentralen Örntaxi i Örnsköldsvik, att jobba schemalagd jour. Vissa förare ersätts för två, tre och ibland fyra timmar – ifall taxiväxeln inte ringer. Får de däremot en körning ryker ersättningen och chaufförerna får i stället betalt för utfört arbete. Men vissa åkare betalar inget alls för jourtiden.
– Det blir som vanligt i taxibranschen, säger Lars Mikaelsson. Risken hamnar i chaufförernas knä, inte arbetsgivarnas.
Ofta är jourpassen schemalagda både före och efter ”vanlig” tjänst. Ibland sträcker de sig över en hel dag. Då ska chaufförerna vara beredda att ta längre körningar. Det innebär långa arbetsdagar, ibland från första morgonflyget i ottan till sent på kvällen.
– Ska man upp tidigt igen nästa dag känner man sig lite bakis, håller ögonen på vägen och orkar knappt prata, vittnar en förare.
Jourförarna skickas främst till järnväg och flyg. Övriga schemalagda täcker upp i stan. Fler än nödvändigt bokas upp för passning, anser chaufförerna. De är försiktiga med att uttala sig, av rädsla för repressalier:
– Jag vill inte bli av med jobbet, säger en anställd.
Men det framgår att både förarna och åkarna, som lägger scheman, tummar på lagstadgade vilotider.
– Arbetsgivarna leder och fördelar arbetet. De ansvarar för chaufförernas hälsa och säkerhet. Jag förstår att förarna behöver pengarna, men om de kör utmattade riskerar de både sitt körkort, sitt eget och andras liv. Är det värt det? Både åkare och chaufförer behöver skärpa sig, varnar Lars Mikaelsson.
Peter Taleryd är ordförande i taxiklubben på Örntaxi och sitter i Transports avtalsdelegation.
– Vi är nog de enda i landet som fortfarande har jour. Många är missnöjda och vi hoppas få i gång en förhandling med arbetsgivarna om ersättning.
Chaufförerna bestämmer själva var de vistas under passningen, men de har en inställelsetid på 20 minuter.
Några upplever inte jouren som
ett problem. Den passar med småbarn och fritid. Men flertalet
anställda, som Transportarbetaren talat med, känner sig uppbundna och är irriterade över att ”jobba gratis”.
– Man blir väldigt begränsad, kan som mest gå ut med hunden eller åka till affären. Frun har slutat vänta hemma med middagen, säger en anställd.
Kollegorna fyller i:
– Jag checkar hela tiden av med växeln, har taxibyxorna på och arbetskläderna beredda.
– Det här systemet skulle inte accepteras inom vården eller någon annan bransch. Vi ska ha betalt!
