Ledare

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Min yrkesbana började efter en tämligen misslyckad skolgång. Det funkade skapligt i grundskolan, men på gymnasiet hade jag mest myror i brallan.

Jag våndades en del över jobb och framtid. Fast nu snackar vi 1970-tal – en tid när dörrar stod på glänt även för den som hade rätt skrala betyg.

Det blev lumpen och en räcka jobb innan jag som 26-åring kom in på en tvåårig fotoskola. Bilderna blev sådär. Det gick smidigare med texterna som redaktörerna bad mig skriva till bilderna.

Jag sadlade om. Blev skrivande reporter. Först inom dagspress och sedan på ett par andra fackliga tidningar innan jag hösten 1995 landade på Transportarbetaren. En tidning där journalisterna både plåtar och skriver.

Facket – och framför allt Transport – blev mitt universitet. I mer än 25 års tid har jag fått träffa chaufförer, väktare, tidningsbud, hamnarbetare, terminalare som berättat om jobb, erfarenheter, tankar och farhågor. Jag har intervjuat mängder av forskare, politiker, arbetsgivare och myndighetspersoner som delat med sig av kunskap och åsikter.

Jag har många gånger tänkt att jag haft världens bästa arbete. När jag snart ska lämna det finns en oro i bakhuvudet. Över samhällsutvecklingen och fackets framtid.

Varför är det så tyst? Varför accepterar så många att vi – den härskande generationen – förstör klimatet, bostadsmarknaden, tryggheten på arbetsmarknaden?

På 1960-talet kom en vänstervåg. Om det någonsin funnits motiv för en ny massiv proteströrelse så är det väl nu.

I stället satsar de unga på att bygga kroppen. Man går till gymmet fem dagar i veckan och höjdpunkten är melodifestivalen. Skådespel för folket, som på gamla Colosseum.

Facket jobbar i motvind. Känslan är att borgerlighetens och liberalernas ihärdiga snack om valfrihet och individualism verkligen slagit rot. Allt färre vill numera offra en timme av fritiden på ett fackligt möte.

Fast vem ska i så fall förändra villkoren för cykelbud, taxiförare och gig-jobbare om de inte själva går samman? Facket är ingen egen organism som kan trolla fram förändringar. Framgångar bygger helt på medlemmarna och deras engagemang.

Nåväl.

Den 1 juni tar Lilly Hallberg över ansvaret för Transportarbetaren. Jag sänder med en lyckönskning. Till hela redaktionen och till förbundet.

 

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. David Ericsson:
    4 juni, 2021

    Bra jobbat Janne i alla år. Du har gjort kunnig, stark och viktig insats för oss i branschen. Nu får du ha en lång och välförtjänt semester!

Lästips:

Lily Hallberg

Afghanistan – vilja och vanmakt

Ledare. Bilderna från Kabuls flygplats träffar som slag mot hjärtat. Desperata människor som klamrar sig fast utanpå plan som lyfter, de sista dödsdömda försöken ut från ett land i talibaners makt. Bilderna påminner om fiktion i film.

Lily Hallberg

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Jan Lindkvist, chefredaktör på Transportarbetaren.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Vi riskerar att få en hård käftsmäll

Ordförandeord. Transportare, vi riskerar att ha en käftsmäll på Sveriges arbetare på ingång. Jag pratar så klart om den nya arbetsrätten, försämringarna i LAS med mera.

Fel bygga lönepolitik på orättvisor

Debatt. I år firar jag 60 år med Transportarbetareförbundet. För att vara lite internationell, det har runnit rätt mycket vatten under broarna över Seine.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Follow the money

Kriminalitet. Jag är varken jurist eller psykolog, sannerligen inte. Men jag kan se en poäng med strängare straff för grov kriminalitet.

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Afghanistan – vilja och vanmakt

Ledare. Bilderna från Kabuls flygplats träffar som slag mot hjärtat. Desperata människor som klamrar sig fast utanpå plan som lyfter, de sista dödsdömda försöken ut från ett land i talibaners makt. Bilderna påminner om fiktion i film.

Ett helsike för den som ska kontrollera

Ordförandeord. Efter en lång skön sommar känns det spännande att öppna datorn och friska upp minnet med vad som är på gång i höst. Det blir mycket att ta tag i.

Fortsatt instabilt politiskt läge

Debatt. Vi kan inte motivera våra medlemmar att vare sig rösta eller bli medlemmar i ett parti som inte värnar den svenska modellen, skriver ombudsmännen från Transports avdelning 6 Värmland.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.