Nordstan sover aldrig
När väktaren Marcus Karlsson öppnar köpcentret klockan halv sex hänger redan ett par nattsuddare och några morgonpendlare på låset. Dygnet runt finns ordningsvakter och väktare här. Uppdraget är att ge säkerhet – men också service.
Klockan är halv sex i Göteborg och ordningsvakten Rikard Augustsson svischar fram på inomhuscentrets gator för att låsa upp Nordstans alla entréer. Och kolla parkeringshuset.
– Ibland hittar jag någon som ligger och sover där.
Då blir det hans jobb att väcka så lugnt och fint som möjligt.
När morgonruschen är i gång och pendlarna tar genvägen genom köpcentret på väg till och från Centralstationen ställer Rikard undan sin segway och börjar gå. Det kommer att bli väldigt många steg under tolvtimmarspasset. Bra skor är ett måste. Andra måsten är skyddsvästen, hela tiden, och knivhandskarna, när det blir akut läge. Med kavaj utanpå, som butikerna vill att de ska ha, blir det snabbt ganska varmt.
Nordstan är ett av Sveriges största köpcentrum och nästan 40 miljoner människor passerar här under ett år. Det är lönehelger, Gothia cup, snöoväder, skollov och julhandel. Olycksfall, hjärtattacker, barn som försvinner, självmord och turister som frågar allt mellan himmel och jord. Det är bevakningspersonalens vardag, att ingen dag är den andra lik. Något som ordningsvakten Elin Jungnell Blom uppskattar.
– Arbetet är väldigt årstidsrelaterat. Det är lite enklare på sommaren. Då är fler av våra stammisar utomhus och det är också lättare att avvisa någon som behöver frisk luft om det är okej väder.
Elin ansvarar för ordning och kontakt med butikerna i Femman, en trevåningsgalleria inne i köpcentret. Hon kan namnen på all butikspersonal, det är hon som hälsar dem välkomna på morgonen.
Framåt lunch ringer och larmar det mest hela tiden. Ett ungdomsgäng har befunnit sig väldigt länge i en av klädbutikerna. Elin ställer sig på respektavstånd men väl synlig. De flesta droppar av direkt. Men några vill utmana. Så Elin flyttar närmare. Väldigt nära. Och till slut ger de sig i väg.
– Vi har två sorters larm, ett akut och ett i förebyggande syfte. Jag uppmanar alltid butikspersonalen att larma, hellre för mycket än för lite, säger Elin.
Det finns fördelar med att vara tjej och ordningsvakt.
– Folk lyssnar mer på oss. Det känns inte lika hotfullt när en kvinna kommer fram och konfronterar. Ett annat plus i hotfulla situationer är att de underskattar oss. De tror inte att jag kan greppen. Eller kan vrida om armen. Men där bedrar de sig.
– Pondus är viktigt. Stammisarna testar de nya vakterna.
De har ingen respekt för uniform och yrke.
När det är barn inblandade i gripanden kan det också vara en fördel att vara tjej.
– Fulla personer med barn, tjuvar med barn, stökiga med barn. De som utnyttjar sina barn att begå brotten. Det är de situationer jag tycker mest illa om.
Nordstan är nästan märkligt tom på människor som tigger. Hur kommunen velat att ordningsvakterna ska agera när det händer har varierat. Ibland har Elin och kollegorna fått avvisa, ibland vara mer tillåtande.
– Men vi är hela tiden väldigt försiktiga.
Hot och våld? Ja det finns egentligen med så fort du konfronterar någon, säger Elin.
– Jag reagerar inte längre, jag filtrerar bort det. Vi har många stamkunder. De har lika bra koll på oss som vi på dem. De ser mig när jag går hem civilklädd, ”nu har du inte uniformen på dig”, kan de säga. Som att de vill visa att de känner igen mig.
Rädd är hon aldrig i stunden.
– Inte så att det begränsar mig. Det ger en adrenalinkick när något händer, jag agerar på reflex. Någon dag efteråt kan jag tänka att det kunde slutat illa, när jag får veta att de hittat en kniv.
Tvärs över gågatan från Elins ansvarsområde Femman ligger Åhléns city. De har flera ordningsvakter som jobbar bara inne i butiken. I bevakningsrummet följer Tobias blick koncentrerat bilderna från övervakningskamerorna. Hans civilklädde kollega Alexander sitter i en stol bredvid och väntar.
– Det är segt när det inte händer nåt, säger han.
Så får Tobias syn på en känd missbrukare, och Alexander är blixtsnabbt på fötter och ute i varuhuset. Stöldlarmet vid ingången tjuter och mannen hinner inte ta många steg. Tre ordningsvakter och två väktare eskorterar till gripanderummet.
– Ja, det kan sticka i ögonen för vanligt folk att vi är så många när vi gör ett gripande, men det är för säkerheten.
Det är just vid gripanden som de flesta arbetsskador sker. Securitas märkte att det ofta blev incidenter när ordningsvakten tog en misstänkt tjuv på bar gärning och agerade ensam utan att vänta på en kollega.
– Vi tog fram en ingripandeinstruktion och det har gett bra effekt. Det finns alltid någon kollega nära här, säger Daniel Fridfelt, driftchef för Göteborg City.
Hos ordningsvakterna på Åhléns sitter nu en mycket påverkad man. Alexander tycker att han fått en större förståelse för dem han griper.
– Vi gör vårt jobb, de gör sin grej. Jag kan sitta en timme med en kille och vänta på polisen och ja, många skulle man kunna bli kompis med. Alla har i bakhuvudet att det de gör är fel.
I dag blir det ingen väntan. Polisen är på plats efter tio minuter. Alexander skriver en rapport. Väskan som mannen tog var värd 1 600 kronor. Så det blir misstanke om stöld, gränsen går vid 1 000 kronor.
Det börjar dra mot kväll i Nordstan och ordningsvakterna har gjort ett antal gripanden hittills.
När affärerna stängt tar Daniel Brundin sin runda förbi grönområdet bredvid Älvrummet strax utanför Nordstan. En yta tänkt som ett mysigt uterum för göteborgarna. En gräsplan som passar för bollspel. Området har blivit ett tillhåll för droghandel.
– I kväll är det lugnt. I går var det slagsmål mellan två grupperingar, det slutade med misshandel och att en person fick sy, berättar Daniel.
Då kan det vara svårt att stå vid sidan av och inte ingripa. Men det går inte att vara en eller två mot tjugo. Under de två år Daniel jobbat har han fått stryk en gång.
– Att jag fick hjärnskakning tyckte inte domstolen var något att tala om. Det var för att jag blev sparkad fyra gånger i skrevet som han blev dömd. Jag kunde bli steril ansåg de.
Daniel svarar ungefär likadant som Elin på frågan om han någon gång är rädd.
– Inte direkt i situationen. Det är först i efterhand jag kan känna rädsla. På natten måste man ha en viss försiktighet, när vi bara är en bråkdel till antalet.
Markus Schüler är skyddsombud och har precis kommit tillbaka efter föräldraledighet. Snart ska han börja jobba på busstorget utanför Centralstationen.
– Där lär någon vilja döda mig en gång om dagen. Jag tjatar hål i huvudet på mina kollegor att vi måste anmäla, annars har vi ingen statistik.
Han rekommenderar folk att inte jobba för länge i den här miljön.
– Den moraliska kompassen och empatin för människor blir låg efter ett tag. Tre år i en svår miljö, sedan ska man byta.
Fast samtidigt:
– Det är ett skojigt jobb, du vet aldrig vad som händer. Det är därför jag stannat så länge. Och så kollegorna. Tre år på kontor, jag visste exakt vad som skulle hända.
Han tycker att arbetsgivaren försöker så gott de kan. Att Securitas har skärpt sig betydligt när det gäller riskbedömningar.
– Men brottsligheten har blivit allvarligare och grövre sedan jag började 1988, särskilt de senaste fem åren. Att vi kan få sitta länge med en stökig misstänkt innan polisen kommer, det är inget som arbetsgivaren kan påverka.
Markus är orolig för att branschen växer. Att det finns gott om jobb är en sak.
– Men som skattebetalare är jag djupt oroad för att säkerhetsbranschen blivit så stor. Det är staten som ska garantera mig säkerhet, men nu är det bara de som har pengar som kan skydda sig. Allmänheten ser inga poliser, de ser bara oss. Vi har bättre kunskap om brottssituationen i det här området än polisen.
driftchefen Daniel Fridfelt tycker att samarbetet med polisen fungerar bra. Varje vecka har man gemensamma infomöten.
– Polisen är beroende av oss. Det händer ofta att vi kan identifiera efterlysta personer åt dem. Om vår bevakningscentral ringer och säger att vi behöver hjälp då kommer de direkt. De prioriterar korrekt.
Kontakten med socialtjänsten däremot är sporadisk, utöver att man sitter tillsammans i det lokala brottsförebyggande rådet.
– Vi vill få bort de ungdomar och missbrukare som stör härifrån. Det är vårt jobb att avvisa dem. Socialtjänsten kan tycka att det är bekvämt att alla är här. Vi jobbar inte mot samma mål alla gånger.
