Debatt. I fjol fick 58 personer sätta livet till på jobbet och hittills i år är det åtta personer som omkommit på arbetet. Det är skrämmande. Fortsätter trenden hela 2019 pekar siffrorna mot närmare 100 döda!
Varför sker då dessa dödsfall? Det är naturligtvis inte enkelt att svara på, men en delförklaring kan vara slarv från arbetstagaren, en annan att arbetsgivaren inte följer lagstiftningen.
Arbetsmiljölagen innehåller nio kapitel och är en ramlag som övergripande beskriver hur arbetsmiljön ska se ut på arbetsplatserna. Föreskrifterna i Arbetsmiljöverkets författningssamling (AFS) beskriver sedan i detalj hur det ska vara.
En föreskrift (2001:1) handlar om ”systematiskt arbetsmiljöarbete”. Den talar om för arbetsgivaren hur man ska jobba med att undersöka, riskbedöma och åtgärda de brister och risker som finns på arbetsplatsen. Detta ska göras oavsett om man har en fast arbetsplats eller som exempelvis inom byggbranschen där man hela tiden kan flyttas från ställe till ställe.
Arbetsmiljöverket är den myndighet som ansvarar för att vi ska ha en säker och trygg arbetsmiljö. Verket har möjlighet att ställa krav på arbetsgivarna, men här ser vi klara brister.
Två aktuella ärenden visar hur illa det kan gå:
- En söndag för ett par veckor sen blev en värdetransportör slagen, bunden och rånad i Ystad. Efter orimligt lång tid blev värdeväktaren befriad. Hade hen varit allvarligt skadad kunde väntetiden varit direkt avgörande för om brottet också inbegripit mord eller dråp.
Numera är värdeväktarna utrustade med kroppsburna kameror (OPEC/ One Person One Camera). Transport ser stora faror med att ersätta dubbelbemanning med kroppskamera. Risken är uppenbar att rånarna med våld ger sig på värdetransportören för att komma åt kameran, innan man stjäl värdegodset. Kamerorna ger heller inte värdeväktaren samma kontroll över omgivningen som vid dubbelbemanning.
Transportarbetareförbundet har drivit frågan om dubbelbemanning av värdetransporter av flera skäl. Det gäller dels rånrisken, dels den psykosociala och fysiska belastningen, inklusive ergonomin.
När vårt huvudskyddsombud på ett av värdetransportföretagen 2017 gjorde en så kallad 6 kap 6a § anmälan till Arbetsmiljöverket gick de på vår linje och konstaterade att:
”Arbetet i sig karakteriseras enligt Arbetsmiljöverkets mening av så pass påtaglig generell utsatthet för fysiska och psykiska risker att det motiverar dubbelbemanning oavsett tidsmässiga och geografiska variationer i övriga förhållanden. Därför bör dubbelbemanning tillämpas i hela landet.”
I beslutet hänvisar verket till kommentarerna i 3 kap. 2 § AML:
”Det måste också beaktas att ensamarbete kan vara förenat med speciella påfrestningar av psykisk art. En påtaglig orsak kan vara att man är orolig för konsekvenserna av ett olycksfall eller insjuknande.”
Verket pekade också på paragraf 4 Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1982:3) om ensamarbete:
”Innebär ensamarbete påtaglig risk för kroppsskada genom olycksfall skall det ordnas så, att arbetstagaren kan få snabb hjälp i en nödsituation. Kan godtagbar säkerhet inte erhållas på annat sätt får arbetet inte utföras utan att jämte arbetstagaren annan person är närvarande under arbetet.”
Arbetsmiljöverkets beslut kopplades till ett vite på sex miljoner kronor om företaget efter den 1 januari 2018 utförde transport av kontanter och hantering av kontanter i anslutning till ATM, servicebox och insättare, som ensamarbete.
Det är minst sagt anmärkningsvärt att Arbetsmiljöverket några månader senare gör en helomvändning och överklagar till förvaltningsrätten, för att få bort kravet på dubbelbemanning.
Verket har varken då eller senare kunnat förklara varför man gjort denna kovändning. I dag är det väl känt att värdetransporter innebär en förhöjd rånrisk, att ensamarbete med hantering av kontanter är oerhört påfrestande såväl psykosocialt som fysiskt för väktarna. Berörda parter vet också att det kan leda till förödande konsekvenser om en väktare inte snabbt får hjälp vid skada eller olycksfall.
- Transport har också länge drivit frågan om säkerheten för bilbärgare (och andra som utför jourarbete längs vägarna).
Till sist fick förbundet Arbetsmiljöverket med sig. Myndigheten ställde ett generellt krav på riskklassade vägar. Innebörden var att det alltid ska finnas skyddsfordon, så kallade TMA-bilar, på plats för att skydda bilbärgaren. Så att denne kan utföra sitt arbete säkert och tryggt.
Men Arbetsmiljöverket ändrade sin bedömning och drog tillbaka det generella kravet på TMA-fordon. I stället säger nu verket att det åligger arbetsgivaren att riskbedöma varje gång en bilbärgning skall utföras.
Vad innebär det i praktiken?
Lek med tanken att det sker en krock på en hårt trafikerad väg i Stockholm inne i en tunnel. Polisen är där, bilbärgaren är där och det uppstår en lång kö med stressade bilister. Arbetsmiljöverkets beslut innebär att arbetsgivaren ska ta sig till olycksplatsen och göra en riskbedömning, innan de skadade fordonen kan bärgas från platsen.
Enligt lagen ska riskbedömning vara skriftligt dokumenterad och det ska framkomma att det inte finns en risk för bilbärgarens hälsa/liv. Polisen har inget att säga till om i en sådan situation. Skulle polisen tvinga bilbärgaren att påbörja arbetet så begår polisen ett brott mot Arbetsmiljölagen.
Arbetsmiljöverket måste återgå till att fatta generella beslut som alla i branscherna måste rätta sig efter. Myndigheten behöver samarbeta med arbetsmarknadens parter och stå upp för arbetsmiljölagstiftningen – även när den går emot ekonomiska intressen.
Om man menar allvar med en nollvision för dödsolyckor på svenska arbetsplatser så måste man våga använda vår arbetsmiljölagstiftning. Lagen behöver inte förändras men Arbetsmiljöverket måste våga tillämpa den.
Att verket som myndighet drar tillbaka redan tagna beslut och kravställningar är nedvärderande för alla arbetstagare och skyddsombud i hela landet.
Tack för ordet.
