Mannen hoppade rakt ner i Fredriks framruta
Får stöd. För ett år sedan hoppade en man ner från en viadukt och rakt in i lastbilschauffören Fredrik Håkanssons framruta. Att inte tänka ”tänk om” har hjälpt honom vidare efter olyckan. Det, och stödet från arbetsgivaren och kollegorna.
Det började som vilken måndag som helst.
Fredrik Håkansson hade startat bilen på åkeriet i Olofström och kört till Åhus, arbetsveckans första stopp, för att lossa. Efter det fortsatte han till Mörrum i Blekinge och lastade pappersmassa för vidare färd mot Göteborg. Mitt emellan Falkenberg och Varberg började han fundera på rast och siktade in sig på att svänga till Björkängs vägkrog vid nästa avfart.
Det är då det händer.
Det kommer ingen förvarning. Plötsligt är han inte längre ensam i bilen och framrutan har exploderat i tusentals glasbitar.
– Först tänkte jag ”vad gör han här”. Sen började jag bromsa samtidigt som jag ringde 112.
Allt går liksom automatiskt. Han gör precis som han lärt sig, både på YKB-kursen och vid andra utbildningstillfällen. Bromsar, larmar. När lastbilen saktar ner glider mannen ut genom den krossade framrutan igen och landar framför bilen. Själv sitter Fredrik Håkansson kvar i ett regn av krossat glas, med 112 i luren.
Nästan samtidigt stannar en kollega framför. Och någon minut senare kommer nästa kollega och ställer sig bakom. Bådas tanke är att Fredrik har fått punktering och behöver hjälp, men att det är märkligt att han parkerat mitt i vägbanan. Först när de stannar ser de att hela rutan är sönderslagen och att en person ligger på vägen framför bilen.
– Det var så overkligt, säger Fredrik Håkansson.
Mitt i overkligheten går allt snabbt. En kollega tar hand om mannen som hoppat, den andra ringer åkeriet. Inom några minuter är både brandkår och ambulans där och snart också polisen. Själv sitter Fredrik kvar i hytten tills han kan få hjälp ut, rädd att skada sig mer på glassplittret än de skärsår han redan fått på armen.
När allt är över, ambulansen har åkt i väg med mannen som dog och polisen fått klarhet i vad som hänt, står lastbilen kvar. Och Fredrik. Han känner inget motstånd mot att köra. Så han tar sin sargade bil och ställer den på närmaste rastplats. Sen åker han hem. Men dagen efter är han tillbaka på åkeriet och vill jobba.
– Jag ville komma i gång direkt. Jag tänkte att man aldrig vet när det slår till, att man inte vill köra.
Hemma på gården i nordskånska Arkelstorp har Fredrik och sambon fem hästar. För några månader sen ramlade Fredrik
av, i en hopptävling som hans nioåriga son utmanat honom att delta i. Ryggen värkte i några veckor, men inget var brutet. Nu har han utmanat sonen i dressyr.
Samma sak var det med jobbet. Fredrik Håkansson ville upp i sadeln igen, ville inte bli rädd för att fortsätta med det arbete som han haft i hela sitt yrkesliv.
Men chefen var inte övertygad.
– Absolut inte. Förbannad var jag på honom, säger Micael Olsson, vd på Sandahls Fulload.
Vi ses på åkeriet i Olofström. Som chef får Micael Olsson högsta betyg av Fredrik Håkansson, för hur han hanterade tiden efter olyckan. Det enda de är oense om är om det var klokt av Fredrik att börja köra igen, så snabbt.
Till saken hör att Micael Olsson själv har en dramatisk olycka i bagaget. En olycka som fick honom att lämna chaufförsyrket och sätta sig bakom ett skrivbord. Den gången ropade allt för många att han måste upp i sadeln igen. Men det ingen förstod var att han behövde prata med någon.
– Jag har fortfarande bekymmer när jag kör en vänstersväng och möter en lastbil. Det går inte att glömma, man får lära sig leva med det, säger Micael Olsson.
Efter olyckan var han med och startade Kollegahjälpen, dit yrkeschaufförer som är med om en olycka kan ringa för att prata av sig, chaufförer emellan.
– Jag känner ju inte dig på det sättet, säger Micael Olsson och tittar på Fredrik som nickar.
– Men prata måste man, så mycket har jag lärt mig.
Kollegahjälpen har varit till stort stöd för Fredrik. En fyra-fem samtal har det blivit med en chaufför som han inte vet mycket mer om än att han själv har liknande erfarenheter. En gång gick Fredrik Håkansson till en psykolog, mer än så tyckte varken han eller psykologen att de behövde träffas. Inte just då i alla fall.
– Jag kanske får mardrömmar om ett, två, tre eller tio år. Då kan jag komma tillbaka, kom vi överens om.
I dagarna har det gått ett år sedan olyckan. Fredrik jobbar på som vanligt. Inte ens när han första gången körde under viadukten vid Tvååker, där olyckan hände, darrade han på ratten. Det kan verka kallsinnigt. Men Fredrik är inte på något sätt oberörd.
– Jag önskar inte min värsta fiende det här. Jag har fått mitt nu, så jag hoppas att jag slipper det resten av livet. Men skulle det hända igen kanske jag lämnar in nycklarna.
Fredrik Håkansson vet nästan inget om mannen som valde att ta sitt liv genom att hoppa rakt in i hans lastbil. Det är ett medvetet val. Det enda han vet är att han var på permission från psykvården. Armbandet med hans personnummer satt fortfarande kvar runt handleden.
Det som smärtar honom mest är att det i polisrapporten står att han är misstänkt för vårdslöshet i trafik. Även fast fallet lades ner direkt på platsen. Samtidigt vet han att han inte kunnat göra något annorlunda.
– Det fanns ju ingen tid att hinna reagera. Jag sitter och kör, plötsligt är han inne i bilen. Jag har svårt att tänka att jag kunde agera på något annat sätt.
Fredrik Håkansson har två kollegor som han delar olycksdagens händelser med. Det tog bara 45 sekunder innan den ena stannade framför honom. Och efter en och en halv minut var den andra på plats bakom. Det var de som ringde arbetsgivaren och det var de som tog hand om mannen som hoppade. Därför har de också kunnat hantera olyckan tillsammans. Och en sak har de bestämt sig för. Det lönar sig inte att älta vad som kunde gått annorlunda. Om mannen hade valt att hoppa lite längre åt chaufförens håll. Om han hade hoppat sekunderna före. Eller efter.
– Jag räknar in dem i den här olyckan. Och vi tre har bestämt oss för att inte tänka ”tänk om”. Det är den tanken som sätter i gång spekulationerna.
Olyckan fick Fredrik Håkansson att upptäcka mindre goda sidor hos sin yrkeskår.
– Bilarna sänkte inte hastigheten när de körde förbi olycksplatsen. Inte det minsta. Och det var både personbilar och lastbilar.
I stället såg han hur förbipasserande började filma och fota. Och kort efter olyckan dök första kommentarerna upp i en Facebookgrupp för lastbilschaufförer. Spekulationer om vad som hänt, utan någon saklig grund.
Trots att det gått ett år hittar Fredrik spår av olyckan med jämna mellanrum.
– Det är fortfarande glas i hytten. Varje gång jag städar hittar jag nya bitar.
Dessutom smäller det i rutan.
Det säger även de timanställda som ibland kör Fredriks bil. Det kan låta märkligt, men det är inget övernaturligt. Troligtvis blev något skevt eller fel när den nya rutan sattes in.
– Jag blir påmind varje dag. Jag vet ju varför det.
