Malmös väktare möter människor på flykt

Vinden blåser genom märg och ben. Ut på stationen i Hyllie stiger några kvinnor och män med allvarliga ansikten. Efter dem droppar pojkar i olika åldrar. Någon med schal om huvudet, en annan med jackan kvar på tåget. – Var är vi? Är vi i Sverige nu? undrar de.

Jo, ni är i Sverige, nickar den närmaste polismannen. Det är den vanligaste frågan de får när flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan för första gången kliver på svensk jord.

Klockan närmar sig tre på eftermiddagen. Det regnar och vinden går genom kläderna när fler polismän strömmar till kring gruppen av nyanlända på perrongen. Kvinnorna och männen är tysta. Killarna är i olika åldrar, ler förvånade över det stora uppbådet av folk i uniform och reflexvästar.

En tolk sluter upp och ett par tulltjänstemän. En av dem sträcker fram jackan till pojken:

– You forgot this!

Antagligen trodde han och de andra flyende på tåget att de skulle kliva av några kilometer bort i centrala Malmö. Men politikerna har stramat åt reglerna och myndigheterna bestämt att det är i stadsdelen Hyllie människor på flykt först ska registrera sig. Om de ska söka asyl i Sverige.

– Vill de fortsätta till Norge eller Finland måste de ha visum, annars får vi sätta dem på tåget tillbaka till Danmark igen. Påfallande många vill till Norge, säger en annan polisman.

Han är en av dem som stiger ombord, går igenom tågvagnarna och ber samtliga resenärer visa legitimation. Man får räkna med förseningar nu på grund av den utökade gränskontrollen, upplyser anslag på perrongen.

På motsatt sida av stationen ledsagas några tidigare anlända unga män nedför trapporna tillbaka till Köpenhamnståget. Något som retat upp danska politiker. På vår sida av perrongen rapporterar en polisman vidare om tio underåriga och sju avstigande familjer. Det är betydligt färre än när flyktingströmmen slog alla rekord i oktober.

– This way, walk up the stairs, uppmanar poliserna och de asylsökande börjar gå uppför trapporna mot några containrar, som i hast ställts upp som lokaler för registrering och fotografering. På tågparkeringen står sju polispiketer framkörda, intill ett nybyggt köpcentrum, ett förstaklasshotell och Malmö-arenan.

Trängseln bland asylsökande på sportanläggningen har skildrats i medierna. Men när flyktingströmmen avtagit behövs boendet inte mer och stängs, berättar Andreas Rosenlind. Han är driftschef på Securitas och en av dem som slitit med bemanningen av Migrationsverkets fem olika anläggningar i Malmö.

Som nu minskas till fyra för att åter bli fem, någon gång i mitten av januari.

– Att få ihop rätt personal och utrustning som radio och så vidare har varit vår största utmaning. Vi har utökat antalet timmar hos våra behovsanställda och rekryterat ny personal. Många och långa nätter har vi suttit och löst vakanser på Securitas olika kontor.

– Och skrivit historia, som de säger här i korridorerna.

Andreas Rosenlinds eget rum speglar mycket av den improvisation som ansvariga fått ta till. I en extrem situation. Längs väggarna står rader av ouppackade kartonger.

– I början av november blev det som mest hektiskt. Migrationsverket hade en beställning på 2 000 timmars bevakning, sedan dubblerade de den till 4 000 timmar.

En strid ström av siffror far ur Andreas Rosenlinds mun. Det är svårt att hänga med, men en heltidsanställd motsvarar i alla fall 165 timmar. Långt ifrån alla har dock full tid. Orsaken är de tvära kasten i Migrationsverkets beställningar. Därför kan Securitas inte ”knyta upp alla på heltid” utan använder möjligheten att behovsanställa, säger driftschefen.

– Totalt ska 140 väktare rekryteras fram till sommaren. 40 av dem är nyanställda, i olika omfattning.

Migrationsverket satte först tryck på polisen, som inte hann med. Då gick myndigheten vidare till Securitas och beställde ordningsvakter till anläggningarna i Malmö. Vakterna är underställda polisen och har större befogenheter än väktare att ingripa och avlägsna personer.

Men Securitas kunde inte, på så kort tid, få fram tillräckligt många ordningsvakter och ville inte ”brandskatta” sina andra uppdragsgivare på köpcentrum och statliga verk.

Migrationsverket fick i stället ”hålla till godo” med väktare.

De senaste veckornas lugn har gett Securitas en frist att börja jobba i kapp, berättar Rosenlind.

– Vi brukar inte ligga på så mycket övertid och har inte behövt beordra så många. Det har mer varit så att personalen ställt upp. De har känt sympati och kommit och velat hjälpa till, när så många människor far illa.

Personalen får ingen specialutbildning och nya sökande gör, på vanligt vis, personlighetstester för att se om de passar, förklarar Andreas Rosenlind.

Han känner inte till något fall när någon anställd visat sig olämplig och fått byta arbetsplats. Personalen har tidigare erfarenhet av att möta människor i kris, som mår psykiskt dåligt. Nyare personal får tjänstgöra ihop med mer erfarna.

Vad krävs då, för att göra ett bra jobb?

– Att man har insikt och empati. Man ska vara medveten om att man bär uniform och vad den signalerar. Vara vaken, uppmärksam och nyfiken. Framför allt ska man vara mentalt förberedd när man kommer till jobbet. Inte dyka upp med andan i halsen och knäppa på radion.

Andreas Rosenlind växlar några ord med ordningsvakten Peter Henriksson, som är en av två gruppchefer för väktarna denna dag. Bevakningen pågår dygnet om och gruppcheferna åker mellan Migrationsverkets enheter.

– Det är jättekul att vara med från början och bygga upp något nytt, säger Peter i bilen på väg till den första anläggningen.

Han är utbildad undersköterska och har jobbat inom bevakning i många år.

Peter Henriksson är irriterad över mediernas negativa bild av hur samhället löst den akuta situationen.

– Människor som kommit har fått mat, dryck och tak över huvudet. Alla har jobbat hårt för att lösa en extrem situation på bästa sätt, säger han.

Kravallstaketet utanför Migrationsverkets mottagning vittnar om tidigare köer på hundratals personer. Väktarna fick släppa in några i taget för att syret inte skulle sina och utrymningsvägarna täppas igen.

– Här har många rökt, säger en ung kvinna och tittar på fimparna i sluttningen ner.

Hon har skjutsat hit en kollega, som flytt från Syrien och nu praktiserar på gruppboendet där hon jobbar, men väljer att vänta utanför. I ösregn.

– Jag orkar inte gå in och se alla barn. Då börjar jag bara gråta.

Baba kommer ut. Han har flytt från Syrien med tre söner. Hemstaden är sönderbombad. Kvar i Libanon finns hans hustru med ytterligare två söner.

– Hon blev så stressad att hon försökte ta livet av sig, skar sig i handlederna. Min fru överlevde, men vi kommer inte att återförenas. Hon och de två sönerna stannar.

– Jag går hit när jag får problem och behöver pengar. De räcker till boende och mat, men inte till mer än potatis och soppa. Det äter vi, varje dag. Jag sökte mig till Sverige för att det är ett bra land, men nu är jag bara trött.

Mustafa Sahr tar också ett bloss. Han är 24 år och kom för en dryg månad sedan från Irak. Nu bor han hos sin morbror i Malmö, som kom till Sverige för 30 år sedan. Mustafas föräldrar är döda.

– Jag hoppas kunna studera. Till vad kan jag inte säga på engelska. Det är bra här, säger han blygt.

Inne på mottagningen sitter en pappa och tittar rakt fram med tomma ögon. Hans bägge söner sover med ansiktena mot ryggstöden. Här får vi inte fotografera av integritetsskäl, meddelar Migrationsverket.

Vi följer väktaren Ibrahim Khalil till personalrummet.

– Jag ville hit och det var många som rekommenderade mig. Jag pratar arabiska.

Innan kaoset slog till arbetade bara två väktare på anläggningen. Ibrahim hann prata med besökarna och kunde hjälpa till att tolka. Vid anstormningen förändrades atmosfären. Myndighetens anvisning är att inte tolka, alla frågor besvaras av verkets personal, för att det ska bli rätt.

– Människorna som kommer nu är slutna. Det syns att de varit med om mycket. Folk frågar inte längre om vart de ska flytta för att bäst lära sig svenska, få jobb och utbildning till sina barn.

– De flesta vill stanna i Malmö, där de har släktingar. Det går rykten om kylan i Stockholm. Och att isbjörnar går på gatorna.

Ibrahim skrattar. Hans uniform skrämmer inte vuxna. De går alltid först fram till väktarna. Tror de har svar på allt.

– Men barnen blir rädda, gömmer sig lite och tror att jag är polis.

Barnen har svårt att sitta still och far ofta som popcorn i lokalen.

För att fungera i yrket ska man vara sig själv och behålla lugnet, tycker Ibrahim.

– Respekterar du personerna du möter så respekterar de dig. Med prat kan man lösa det mesta och vända upprörda personer.

Vi far vidare. Förbi protesterande palestinier i ett tömt tältläger och det nybyggda bostadsområdet Sorgenfri.

På mottagningen för ensamkommande barn jobbar väktarna Linda Peters och Petra Andersson. De bemannar receptionen och ronderar i byggnadens sex plan. Hit kommer unga upp till 18 år tillsammans med personal från sina boenden. Asylprocessen drar i gång med fotografering, fingeravtryck, intervjuer och följs upp med djupare intervjuer.

– Arbetet är väldigt spännande och annorlunda. Fast vi blir förkylda i ett. Nya baciller kommer med varje kull, säger Linda med ett skratt.

De unga är nyfikna, frågar om landet, hur det ser ut, om det snöar. Samtalen går om allt från fotboll till Justin Bieber.

Är barnens dröm att föräldrarna ska flytta efter dem hit?

– Ofta vill de inte lämna sina egna gamla föräldrar kvar, utan ta hand om dem. Det fungerar så där de bor.

Linda och Petra tycker att arbetet förändrat dem som människor, och att tidningarnas rapportering inte stämmer överens med deras upplevelser.

– Mest av allt har jag lärt mig att hantera stress och människor som vill mycket. Man kan inte göra så mycket mer än att lugna ner i olika situationer. På ett värdigt sätt, säger Petra Andersson.

Linda gör en gest mot hjärtat. Säger att det många gånger gör ont där, särskilt när det handlar om barn. De är så försvarslösa.

– Jag blir lite gladare över att kunna krypa upp i soffhörnan hemma i min etta. Vi har det så bra. Vi är trygga, har mat och behöver inte be om allt. Det måste vara hårt som förälder att inte kunna ge sina barn vad de behöver.

På Migrationsverkets transitboende stannar de nyanlända i några dagar. Väktarna säger allmänt ”hotellet”. En gammal kvinna kör sin äldre man i rullstol genom entrén. De ler varmt. Här har glädjescener utspelat sig, när människor som skilts åt mötts igen.

In genom dörren stiger en liten pojke med en nalle och en plastrobot hårt tryckta i famnen.