Lek och allvar på forum för unga

För fjärde året i rad genomförde Transport i helgen ett särskilt ungdomsforum för medlemmar under 30 år. Träffen hölls på Runö, strax norr om Stockholm. En av deltagarna var Martin Carlsson. I en paus berättade han om första jobbet. Ett svart butiksarbete som tog abrupt slut efter ett pistolrån.

Det är sen fredag eftermiddag och 25 grader varmt i skuggan. De 65 ungdomarna från Sveriges alla hörn har precis fått en rejäl duvning i konflikthantering och bakgrunden till kollektivavtalen och facket som lönekartell.

Nu är det lek med Kajsa Wallin från Teater Impuls. Alla springer och svetten sprutar.

Efter ett par timmar är både lekpasset och middagen avklarade.

Martin Carlsson, stuveriarbetare från Västerås, pustar ut över en öl. Han berättar att både pappa och morfar jobbat i hamnen.

– Pappa arbetar fortfarande kvar. Han gjorde allt för att jag inte skulle gå i hans fotspår. Han menade att stuveriarbetet skulle komma att förändras, att många jobb skulle försvinna. Men ända sedan jag var liten drömde jag om att bli hamnarbetare. Nu kör jag kran. Och kanontrivs!

För Martin är det första ungdomsforumet. Han har siktet inställt på facklig utbildning och ett uppdrag som skyddsombud.

– Fast jag vill bara jobba fackligt på arbetsplatsen, inte som anställd i Transport. Jag vill ju vara kvar i hamnen, förtydligar han.

Martin är bara 23 år, men har redan samlat på sig erfarenheter från ett arbetsliv som förändrats drastiskt de senaste decenniernas.

Vilket var det allra första jobbet?

– I en videobutik. Helsvart. Jag var bara 15–16 år, men jobbade ofta ensam sena kvällar. Mycket senare än vad minderåriga får göra. En kväll, strax före stängning, skulle jag räkna kassan. Då kom en rånare, med pistol.

– Då kom alla brister fram. Sammanlagt var vi sju personer som jobbade i butiken, fast på papperet fanns bara en.

Mikael Stålkrantz jobbar i bevakningsbranschen och är medlem i Transports Stockholmsavdelning. Första arbetet var som croupier.

– Det fanns inget kollektivavtal, men villkoren var ändå ganska schysta. Jag var 19 år och tog vad som helst för att komma in på arbetsmarknaden.

Vi sitter på Runös stenlagda uteplats, med utsikt över gräsmattor och en vik av Saltsjön. Diskussionerna blir heta och kretsar kring facket, politiken och arbetsmarknaden.

Jenny Johansson kommer från Skellefteå. Med ett ironiskt garv konstaterar hon att första jobbet ska ”göra ont”. Själv körde hon taxi i flera år, innan hon värvades till LO.

Det blir muntert när Jenny berättar om ett lite udda arbetsmiljöproblem i taxibilen. Flera gånger hände det att passagerare ogenerat började älska i baksätet, mitt under resan.

– Det hjälpte inte att jag protesterade. Folk får väl ”göka” om de vill, men då får de fasiken städa efter sig också! Jag polisanmälde faktiskt två passagerare, fast polisen la ner förundersökningen.

Björn Sahlin bor i Åre. Han jobbar på ett lager. Första påhugget var ett callcenter, en bransch där villkoren ofta är dåliga – ur fackligt perspektiv.

– På vårt företag var det faktiskt seriöst. Vi hade ett skyddsombud, en kille, som var väldigt engagerad. På två dagar fick han mig att gå med i facket.

Björn är politiskt aktiv och påläst. Han vill ha ett maktskifte i nästa riksdagsval. Och ny politisk kurs:

– En viktig fråga är bidragsjobben. De måste bort! Det är knäppt; borgarna påstod att Sverige var ett bidragssamhälle. Sedan kom de till makten och införde Rot, Rut och massor av nya bidragsformer.

– Arbetsförmedlingen måste styras upp också. De förmedlar inte jobb längre, utan bidrag. Jag har en positiv syn på människor. Jag tror att alla i grunden vill arbeta och delta i samhället. Tyvärr är det många som tappar sugen efter alla kränkningar de möter.

Kvällen är sen. På lördag morgon är det start klockan 08:30. Först på schemat står ”den svenska modellen”. Plus lagar och avtal. Redan före lunch ska dessutom arbetsmiljö och försäkringar vara avhandlat.