Lastbilschauffören Nicolae

Lastbilschauffören Nicolae Diacu kör bara inrikes. Månadslönen ligger kring 4000 kronor, plus lite övertidsersättning. Han spärrar upp ögonen när han får höra vad svenska förare tjänar och undrar: – Finns det något jobb till mig?

Nicolae menar allvar. Dottern har fyllt 16 år och med 22 år i yrket kan han tänka sig att jobba i Sverige. Han tror inte att frun skulle invända.

– Nya erfarenheter är en del av livet.

I dag är Nicolae anställd i ett stort multinationellt bolag med cirka 550 anställda, omkring 100–120 av dem är lastbilsförare. Varje dag kör han fyllda och tömda containrar från södra hamnen i Constanta till ett lagerområde en halvmil bort i norra terminalen.

Det låter lite enformigt, men Nicolae trivs.

– Alla har olika rutter. Systemet är datoriserat och mycket välorganiserat. Jag får mina order via datorn, förklarar han.

Lasten innehåller bland annat frukt, som meloner och persikor, allt möjligt.

På tåligt, rumänskt manér säger Nicolae att lönen är okej. Fast lite högre fick den gärna vara. Utsvävningar som restaurangbesök har familjen inte råd med.

– Lönerna var mycket bra fram till 2005, sedan vände det. Här tjänar jag i alla fall dubbelt så mycket som i förra bolaget jag jobbade för.

Nicolaes pappa, hans farbror och kusin arbetar som lastbilschaufförer. Som liten fick han hänga med pappan ut på vägen, fast fadern ville att han skulle bli skogsarbetare. Nicolae gillar att laga mat och en av favoriträtterna är turkisk med köttfärs i vinblad och ris till.

– Det var bra att Rumänien gick med i unionen. Vi kan lära oss mycket av andra länder. Jag röstade rött i förra EU-valet.

Nästa år funderar Nicolae på att lägga sin röst på Socialdemokraterna, men han är inte helt säker.

– Jag hoppas på en bättre utveckling inom Rumänien och unionen. Hoppet är det sista som överger människan.