Låga lönehöjningar gynnar bara kapitalet
Över hela världen tar kapitalägarna en allt större del av företagens vinster, samtidigt som arbetstagarnas löneandel krympt. Kan höjda löner få fart på tillväxten i en samhällsekonomi som hamnat i koma? Den frågan ställer ekonomhistorikern Erik Bengtsson.
Erik Bengtsson är forskare vid Lunds universitet. Han granskar just nu hur löner och förmögenheter fördelades bakåt i tiden, ända tillbaka till 1500-talet.
När vi träffas har han precis plöjt Konjunkturinstitutets (KI) färska lönebildningsrapport. Prognosen är normalt tung ammunition när fack och arbetsgivare laddar inför avtalsrörelserna.
Vad skulle Erik Bengtsson kräva i lönehöjningen den här gången, ifall han var förhandlingsgeneral på LO?
– Oj, knepig fråga. KI säger det inte rakt ut, men man kan tolka siffrorna som att det finns ett löneutrymme på 3,1 procent per år. Om man lägger ihop den förväntade produktivitetsutvecklingen och inflationen.
– Fast det kan nog vara i överkant att kräva det. Inflationen utvecklas inte självklart så som KI förutspår. Å andra sidan tror jag definitivt inte på arbetsgivarna linje med nollbud heller.
Förra året var Erik Bengtsson klar med rapporten som LO beställt. Rubriken lyder Samhällsekonomi i koma – kan höjda löner återuppliva den?
I likhet med många andra ekonomer konstaterar han att de rika länderna befinner sig i en bekymmersam situation. Tillväxten tar inte fart efter den djupa finanskrisen 2008. Riksbankerna försöker desperat elda på genom räntesäkningar. Det har inte hjälpt. Arbetslösheten är fortsatt hög, tillväxten svag och i Sverige ligger inflationen långt under målet på 2 procent.
– Det penningpolitiska redskapet fungerar inte längre, summerar Erik Bengtsson.
Han beskriver det som att ett spöke går genom den ekonomiska debatten. När man tittar på summan av ländernas produktion – det som kallas bruttonationalprodukten (BNP) – så framgår det att kapitalet tagit en större och större andel, samtidigt som löneandelen minskat. En omfördelning från arbete till kapital.
I euroländerna hade BNP hösten 2014 inte ens nått upp till samma nivå som gällde före krisen 2008. Bengtsson konstaterar att USA-loket tuffat på aningen bättre:
– Fast där har resultatet fördelats oerhört ojämlikt. 112 procent av de stigande inkomsterna har otroligt nog gått till den tiondedel som tjänar mest.
Han förtydligar med ett räkneexempel. Om inkomsterna ökat med låt säga 100 miljoner dollar i USA, så har 112 miljoner dollar hamnat hos de rikaste. Ekvationen låter omöjlig, men går ihop därför att de välbeställda kapat åt sig hela kakbiten – plus 12 miljoner från de övriga 90 procenten! Som alltså fått känna av sjunkande inkomster under landets återhämtningsfas.
Precis som den uppmärksammade ekonomen Thomas Piketty finner Erik Bengtsson att den ekonomiska återhämtningen sker historiskt långsamt, och historiskt ojämlikt.
Att löneandelen minskat de senaste 30 åren är ett faktum. I runda tal handlar det om 5 procentenheter i den industrialiserade delen av världen.
Varför får löntagarna en mindre del av kakan? I Bengtssons rapport finns utförliga resonemang som landar i en enkel slutsats: När löntagarna inte tar ut lönehöjningar i samma takt som produktiviteten ökar, då hamnar vinsten hos någon annan. Det vill säga kapitalägarna.
Under lång tid har en stor majoritet av ekonomkåren försvarat utvecklingen. Höjda vinster i företagen påstås leda till nya investeringar och högre tillväxt. Om löntagarna bara håller igen bromsas lönekostnaderna och exporten ta fart.
Så är teorin.
I många länder har utvecklingen i stället lett till sjunkande reallöner och stagnation. Sverige har delvis gått mot trenden. Sedan mitten på 1990-talet har vi faktiskt haft två decennier av hög produktivitetsutveckling och stigande reallöner.
Men nu är det vägs ände, anser Erik Bengtsson. Ansamlingen av kapital hos företagen leder inte till högre investeringar och ökad efterfrågan. Den ansedda amerikanske tidningen Financial Times skriver om ”mysteriet”. Att vinsterna i de amerikanska företagen är på sin högsta nivå någonsin, samtidigt som investeringar stagnerar.
Varför håller inte de gamla ekonomiska dogmerna om vinster och tillväxt? Erik Bengtsson är inte ensam om att peka på det faktum att ett enskilt land kan stärka sin konkurrenskraft och export, om lönekostnaderna hålls låga.
– Men vad händer om alla länder resonerar likadant. Vem ska då köpa varorna som produceras, undrar han.
Det är bakgrunden till att fler och fler röster nu höjs för ”löneledd tillväxt”. Om vanligt folk får mer pengar i plånboken, så kommer de att konsumera mera.
Kan högre löner verkligen vara ett framgångsrecept för Europa?
I en avslutande analys menar Erik Bengtsson att strategin är oklok för ett enskilt land. Det som behövs är i så fall en koordinering i Europa. Om många länder skruvar upp ”löneambitionerna” samtidigt förskjuts inte konkurrensförhållandena mellan dem.
– Det är ett oerhört svårt politiskt projekt. Men att en större del av produktivitetsökningarna tillfaller löntagarna framstår som en både ekonomiskt och moraliskt försvarbar lösning för att ta oss bort från 2008 års finanskris.
Vilken reaktion har du fått på rapporten?
– Ingen alls faktiskt. Jag har inte märkt att någon över huvud taget läst den. Det är lite tråkigt. Jag har ansträngt mig för att skriva pedagogiskt och det handlar trots allt om stora viktiga frågor.
